Ett äldre och äldre land. Ett land av föraktliga åldringar ...
Sverige lider, mer än de flesta länder, av åldersnoja. Man ser ner på äldre människor, samtidigt som man dyrkar effektivitet (ofta utan att riktigt veta vad man menar). Gång på gång under de senaste tio åren eller så har jag fått höra, nästan alltid från yngre personer:
- Du borde sluta jobba och ge plats åt någon yngre.
Mitt svar är alltid detsamma:
- Du är en dum jävel. Om jag jobbar och tjänar pengar och går på krogen och köper saker så skapar jag ju jobb. Om jag sitter hemma och kurar och inte gör nånting blir jag däremot helt och hållet tärande. Och det kan ju inte vara bättre ...
Dessvärre för mig går min replik sällan hem. I Sverige mer än i andra länder där jag bott längre (främst USA och Frankrike) dyrkar man ungdom, vilket är helt okej, men behandlar äldre med nedlåtenhet och direkt förakt, vilket inte är okej.
Inte alls.
Nyhetsrapporteringen under de senaste veckorna ger syn för sägen. Vi har fått läsa och lyssna till rapporter om Carema och andra vårdföretag; om hur äldre människor bokstavligen svältföds på somliga "boenden"; om hur de cirka 1,2 miljoner av oss (alltså var nionde svensk!) som är över 65 skuffas undan och betraktas som odugliga, oönskade, kort sagt slut.
Typiskt nog har vi i Sverige, såvitt jag förstår mer än i något annat land, avskaffat familjen. Äldre svenskar samlas i "äldreboenden" och på institutioner där de isoleras från den levande, stökiga och livgivande verkligheten. Under det senaste året har jag åtskilliga gånger besökt en åldrig släkting på ett "hem", alldeles säkert ett av de bättre. Där hasar de gamla omkring, omgivna av framför allt kontaktlöshet och ensamhet.
För - det vet ni säkert! - barn och barnbarn har ju annat och viktigare att göra än att hälsa på morfar eller farmor. De är ju utmönstrade och (i praktiken) inspärrade i väntan på ... ja, ni vet: att smälla av och inte längre vara till besvär.
Så länge Sverige mer eller mindre var ett bondesamhälle funkade "undantaget", ett hemskt ord som betydde att gamla som inte längre orkade jobba fick sitta i en vrå och äta vid samma bord som söner, döttrar och barnbarn. Familjen tog hand om de sina (för all del inte alltid särskilt väl).
Med början under 50- och 60-talen gjorde vi om. Familjens ansvar spelades ner och övertogs av stat och kommuner. Vi fick ett nytt slags uppdelning av samhället, på sitt sätt ett kastsystem: barnen i skola, pappa på ett jobb, mamma på ett annat och gubbskrutten och kärringen på ­hemmet.
Jag påstår på inget sätt att allt detta var fel - Sverige blev onekligen rikare! - men till priset av ett hårdare samhälle där äldre människor mer och mer betraktas som avfall eller i varje fall en obehaglig börda.
Jag kan förvisso ha missuppfattat (det har hänt förr) men jag tror att vi borde försöka komma närmre varandra, inte minst de yngre och de äldre.
Om jag lär mig att svara på frågor, från både yngre och äldre, och ta tillvara erfarenheter blir jag kanske människa igen ...