Sverige är bättre än USA.
Inte så flåsigt. Inte så pengafixerat, utan mänskligare, ja, mera demokratiskt, lite finare, helt enkelt. Är Sverige.
OK, jag karikerar en aning, men ungefär så tänker svensken. Och han/hon har alldeles fel.
Alldeles nyss fick vi en perfekt illustration till skillnaden mellan det stora, stygga USA och det fina lilla Sverige. Som alla svenskar vet (utom kanske någon kuf i en grotta i Norrland) exploderade den så kallade Juholt-affären. Och folk drog en massa slutsatser.
En del kan jag hålla med om. Juholt borde ha sagt nej.
Samtidigt är de t begripligt att han inte gjorde det - de flesta av oss är ju, ärligt talat, rätt fåfänga. Nej, felet ligger på de killar och tjejer i S -partiet som tog ut Juholt. De måste alla ha varit ohyggligt illa informerade och ansvarslöst - för att inte säga skandalöst - lata. Lomhörda också. Larmklockorna ringde, men de lyssnade icke. Man kunde få för sig, om det inte vore så absurt, att de ville förlora nästa val, vilket de också kommer att göra.
Alltså:
Ett gäng insiders, förblindade av sin egen makt, nominerar en svag kandidat, och låtsas sen vara förvånade när det visar sig att han är precis det: en svag kandidat.
Var vänlig kontrastera detta med processen i det hemska Amerika.

Demokraterna går naturligtvis till val med den sittande presidenten, Barack Obama. Allt annat skulle ha varit idioti.
Republikanerna däremot gör vad ute-partiet bör göra: kollar. Kollar genom framför allt primärval. Dessa val handlar inte uteslutande om popularitet av det billiga slaget. De visar hur en kandidat beter sig när han/hon konfronteras med besvärliga frågor. Hur han (den sista tjejen är ju borta) reagerar under hård press, hur bra han kan förklara tidigare beslut, vilken framtidsvision han kan prestera, helt enkelt vilket virke han är gjord av.
De primärval man håller är, helt enkelt till för att väljaren på marken, den vanliga medborgaren eller medborgarinnan ska ha chansen att fatta ett i bästa mening medvetet beslut. Han/hon ska se kandidaterna "in action", studera deras meritlista och dra sina slutsatser...

Felfritt är systemet förvisso inte - det finns inga felfria system - men det ger utrymme åt kandidaterna att visa sina goda sidor (och motståndarnas dåliga). Det drar ut gamla synder i det öppna och sätter obarmhärtigt strålkastarna på svackor och svagheter. Kort sagt: i USA är politiken öppen och genomlyst, i Sverige en halvdunkel insideraffär. Detta leder till att ett antal kandidater, dock för det mesta inte på högsta nivå, tvingas ge sig. Många andra sparkas ut av väljarna.

Jag påstår inte alls att systemet är perfekt - jag minns McGovern, jag minns Nixon och jag minns Lyndon J. Att korruption och mygel spelat en betydande roll på lägre nivå är också ett faktum, men min ärliga uppfattning är att "juholtare" är mera sällsynta i USA än i Europa.
Inte minst beror det på media och på att låsningen, viljan att ändra sig och pröva nytt, är så mycket större i USA.
Jag vet att jag får skäll nu igen - i decennier har jag anklagats för att vara USA:s lakej.
Det hindrar mig inte att tro att svensk politik borde bli öppnare, mera tillgänglig och öppen för all den politik handlar om.
Folket.