I början på augusti går USA i konkurs!
Samtidigt spricker det europeiska valutasamarbetet och Euron (växla in kvickt om du har den i plånboken) hamnar i diket!
Affärslivet avstannar och arbetslösheten sprider sig. Köer till soppköpet, upplopp och galopperande kriminalitet.
Värre har det inte varit sen depressionen på 30-talet som bara ett antal 100-åringar kan minnas…
Okej, jag överdriver, men – och det är det hemska – inte särskilt mycket.
USA:s statsskuld, i dag ca 14 000 000 000 000 dollar (14 trillions på engelska, biljoner hos oss) måste höjas i början på augusti, annars måste löner sänkas, bidrag kapas, inköp slopas. Kort sagt: depression, nedgång i allting och för många katastrof.
Samtidigt visar det sig att våra vänner i EU inte klarar av att hålla näsan över vattnet. Grekland har fuskat med sin bokföring och lånat betydligt mer än man kan betala tillbaka. I praktiken är landet i konkurs även om man inte får säga så fult. Nästan lika illa ute är Portugal och Irland, men också Italien tre gånger så stort som de övriga tre tillsammans. Skulle Italien kånka – och risken är inte obetydlig! – betyder det kris över hela Europa. Euron blir mer eller mindre värdelös men också länder i periferin – till exempel det exportberoende Sverige – drabbas av ett klubbslag när hjulen plötsligt slutar snurra paktiskt taget överallt.
Allt detta elände skildras dag efter dag i den internationella pressen och TV-programmen. Den viktigaste slutsatsen blir, tämligen självklart, att det ena landet efter det andra levt över sina tillgångar. Lånat, tryckt pengar, pytsat ut. Löner och bidrag har varit för frikostiga, skatterna däremot för låga (och dessutom, som i fallet Grekland, ofta helt obetalda). Följden har blivit dessa gigantiska underskott som alla vet någon gång måste betalas och inte bara av de rika utan av a l l a. Oron är sen länge stor och när oron är stor investerar man inte utan tjuvhåller. Lika med långsammare tillväxt, färre jobb, större utgifter, etc allt i en ond cirkel som vi kallar kris.
Varför?
En av de stora anledningarna är att politiker i alla länder – inte a l l a politiker, men de flesta – är fega. Den som kräver åtstramningar och färre bidrag, plus högre skatter, har inte särskilt stora chanser att bli omvald. Därför okej, ut med stålarna, jag har ju mitt på det torra och andra får väl försöka fixa det, bäst de kan.

En favoritsport bland politiker från Papandreou till Berlusconi blir att, via diverse internationella organ, försöka att få framför allt tyskarna (alltid illa ute i sådana här sammanhang) att hosta upp cash. Det gäller ju det gemensamma bästa, inte sant, EU och så naturligtvis Euron (som, helt följdriktigt, blivit billigare mot den svenska kronan). Före Euron, som skapat både jobb och bättre affärsklimat i Europa, skulle flera länder ha klarat krisen med hjälp av devalvering (i många år en svensk favoritsport). Nu är den vägen stängd.
En lösning – som faktiskt diskuteras – vore naturligtvis en EU-regering med makt. Men det vill ingen ha. Alltså blir det fortsatt kris, plus nedskärningar, högre skatter och allmänt missnöje.
– Om du visste med hur liten vishet världen styres, sa Axel Oxenstierna till sin son.
Det hände 1648 och Axel hade givetvis inte en aning om hur det skulle bli 2011…