Hur dum kan man bli?
Så lyder den första fråga man ställer sig - som tiotusentals svenskar ställer sig - när nyheten om de löner som nio personer i SEB-bankens ledning beviljat sig själva.
Inte bonus, märk väl! Ordet bonus är pestsmittat, likaväl i Sverige som i USA. Däröver tvingades GM-chefen Rick Wagoner gå ner från ett antal miljoner dollar till 1 dollar (säger och skriver en dollar) per år. På SEB var man, hm, smartare. VD, Annika Falkengren fick absolut ingen b o n u s (hu så fult!) utan i stället en liten nätt löneförhöjning.
Mellan 700000 kronor och 1750000 kronor mer.
Sammanlagt kan nio höga chefer få dela på 7.500.000. Lönebesked långa som telefonnummer.
Långa och i dagens läge fruktansvärt stötande. Sverige, precis som a l l a andra länder (om jag inte missat något väsentligt) går dåligt. Arbetslösheten stiger, kronan djupdyker och de flesta blir fattigare. Det skapar oro och det skapar ilska. Vad ska man avstå ifrån och vad har man råd med? Risken för svält är obetydlig ( utom för en del fattigpensionärer; 800.000 äldre kvinnor ligger illa till , ett faktum som kanske inte är känt i bankkretsar). Nej, svensken svälter inte och kommer säkert inte att svälta, men den överväldigande majoriteten är ängslig och lite rädd. I det läget väljer bankfolket att förvandla bonusar - för bonusar är så fula, så fula - till högre löner.
Som jag skrev i början:
Hur dum kan man bli?
Vilken PR-expert som helst - och SEB har tillgång till ett antal - kunde ha berättat för ledningen att folk skulle bli förbannade när det här kom ut. Vanliga svenskar har, såvitt jag vet, absolut ingenting emot att näringslivets toppar tjänar bra. Den som gör ett stort jobb och satsar hårt, som ökar företagets vinster och skapar nya jobb, den ska få pengar för det. Att tävla sig fram till en position där man ligger högst på lönelistan är helt okej - så länge motprestationen är av prima kvalitet.
Men att öka sin lön (inte bonus, aj,aj, aj) när verksamheten går dåligt - nej det är mot vanligt folkvett. Så gör man inte.
En gång för många, många år sen, i början på 60-talet, sändes jag av Expressen till Mexico City för att bevaka ett möte med Internationella Handelskammaren där Marcus Wallenberg var ordförande. Bokstavligen alla det svenska näringslivets toppmän (och en eller annan kvinna) var närvarande. På en sammankomst gick jag runt och hälsade. Eller rättare sagt: försökte hälsa. Alla vände ryggen till och vägrade ta i hand. Det tog några timmar innan en hygglig man (Marc Wallenberg jr) avslöjade varför:
- Ni har ju publicerat utdrag ur taxeringskalendern, sa han. Nu vet alla vad vi tjänar?
Det var första gången. Sen dess har utdrag ur taxeringskalendern blivit direkt banalt: listorna kommer programenligt varje år och alla gäspar. Så det är numera helt okej att tjäna pengar i Sverige. Däremot inte att belöna girighet, inkompetens och förakt för den store kunden allmänheten... Att höja direktörslöner när facket på flera håll diskuterar lönesänkning, det är för dumt. Nog sagt!
