Även om ordförandena i flera fackförbund fortfarande tvekar - tjuvhåller, heter det - är förtroendet förbrukat. Lundby-Wedin har sovit på jobbet.
Hon har underlåtit att kolla styrelsebeslut som hon deltagit it. Hon har - vad vet jag - sagt ja och amen till beslut som hon inte har haft en aning om. Hon har medverkat till att pytsa ut miljoner, händelsevis försäkringstagarnas miljoner, till medarbetare som inte alls varit värda pengarna. Hon har, helt enkelt, bidragit till förskingring.
Ok, jag menar inte förskingring i juridisk mening. Där är jag inte kompetent. Men förskingring i moralisk mening. Är du satt att förvalta de många smås pengar, Wanja, så förfar du inte så lättsinnigt.
* Elmehagen lyfter ut pengar ur den kassa han är satt att förvalta för att placera på bättre ställe.
* Han får lika fullt behålla fullt förtroende.
* Det är oerhört.
LO är möjligen den organisation i Sverige som har störst förtroende. Jag känner det själv i märgen.
Min pappa var ombudsman i ett av LO:s mindre förbund, Stenarbetarna.
Jag växte upp i en miljö där vi beundrade LO. Jag kände både Arne Geijer och Gunnar Nilsson och Stig Malm personligen och beundrade dem.
Jag har ingen anledning att tro att Lundby-Wedin är en sämre person, men tiderna förändras.
Vi har fått en girighetskultur i landet.
Direktörerna tävlar med varandra om att ha de högsta lönerna och - hemska ord! - störst bonus. Bakom ordet bonus ligger givetvis ordet störst makt. Näringslivets "babianhannar" (det var Olof Palme som myntade uttrycket) ville vara störst vackrast och mäktigast och - det var liksom grejen - tjäna mest.
På lite sikt blev det på samma sätt i den så kallade arbetar- rörelsen, alltså inom fackföreningar, förvaltning och vad du vill.
Det räckte inte att ha förtroendeuppdrag - som det en gång hette - utan det blev viktigt att få in kulor också. Wanja Lundby-Wedin är inget undantag.

Sverige präglas i dag av nätverk till bröders - och fler och fler systrars - hjälp.
Du hjälper mig in här, jag hjälper dig in där.
Du får si tusenlappar, jag får si tusenlappar. Wanja Lundby-Wedin satt (enligt uppgift) i 24 styrelser, flera mycket väl betalda.
Hade en och samma person verkligen kapacitet att göra en helgjuten insats i alla dessa, ibland faktiskt olika sammanhang?
Samtidigt som hon hade ett av de viktigaste heltidsjobben i landet?
Naturligtvis inte. Detta får mig att fundera.
År 1959 när jag jobbade på en tidning som hette Folket i Bild skrev jag en artikel som handlade om Wallenbergs.
Den illustrerades med 43 bilder (vill jag minnas) på Marcus W och 42 på Jacob W, alla ordförande eller styrelseledamöter i olika storföretag.
Frågan var då:
Kan så få personer rimligtvis bestämma över så mycket, i själva verket större delen av Sveriges näringsliv?
Sedan dess har pendeln svängt. Det kanske inte är riktigt samma personer som bestämmer. Men har det egentligen blivit bättre. Eller är det möjligen så att frågan kvarstår?