Dag efter dag efter dag spyr tv ut kris på franska, engelska, svenska och ibland bred amerikanska. Plus åttielva andra språk.
Frågor ställs men besvaras för det mesta inte, utom med omskrivningar och försiktiga hummanden.
Dock förekommer undantag. Nyligen tillfrågades USA:s försvarsminister, Bob Gates (länge höjdare i spionorganisationen CIA) om en "no fly zone", alltså förbud mot lufttrafik över det väldiga Libyen, så att Khadaffis ryska helikoptrar och attackplan inte kan fortsätta att mörda människor.
- Då måste man skjuta ner alla, fastslog Gates lugnt. Alltså: krig!
Vill supermakten USA gå i krig för att rädda några sketna, oppositionella libyer?
Nästa fråga, tack.
(Det bör dock slås fast att en hel del specialtrupper, amerikanska, brittiska och kanske andra, redan skenar omkring i öknen.)

Nästa fråga är förmodligen den som vanliga, hyggliga människor runt om i världen oftast ställer. Den lyder:
- Kan inte FN göra något för att få stopp på blodbadet? Är det inte "fredsorganisationens" uppgift att skapa fred?
Svaret är: nej, nej, inte alls.
FN är (som en klipsk, svensk kommentator fastslog) "diktatorernas fackförening". FN är konstruerat för snack, inte för handling.
Man kan fördöma Khadaffi - och gör det också - men staten Libyen som för krig mot landets medborgare, är en precis lika suverän medlem som Sverige (som nöjer sig med att skinna de sina).

Inför FN är alla stats- och eller regeringschefer lika, den snälle Reinfeldt såväl som den hund som heter Muammar Khadaffi - och observera att jag använder ordet hund, eftersom hunden bland araber är ett "orent" djur. Mellanösterns "galne hund" som Ronald Reagan kallade honom.
Det skulle troligen inte ta mer än en dag för USA att eliminera Khadaffi (statschef längre än någon annan i modern tid!) men aj, aj vilket liv det skulle bli. Så länge en diktator "nöjer sig med" (som det heter) att döda sina egna undersåtar, tar han ingen större risk. Det farliga är att korsa gränser, inte att döda eller förslava människor.
FN ska, enligt sina stadgar, upprätthålla mänskliga rättigheter, men det har man i princip inte ens försökt. När USA en gång i världen satte in trupper för att hindra Nordkorea att ta över Sydkorea, kunde Sovjet (osaligt i åminnelse) inte lägga sitt veto därför att man just då bojkottade Säkerhetsrådet.

Sanningen att säga har FN i stor utsträckning ägnat sig åt att "bevara stabilitet", alltså skydda brottsliga regimer.
Jag är medveten om att det knappast kan vara på annat sätt. En världsregering med rätt att ingripa är en dröm för naiva - en mardröm för realister.
"Påven, hur många divisioner har han?", frågade Stalin föraktfullt. Samma fråga kan ställas om FN och svaret är att snack i New York räddar inga liv på gatorna i Tripoli. Alltså finns det fortfarande risk, denna vecka, att Khadaffi och hans avskyvärda söner klarar att sitta kvar åtminstone en tid till och mörda, tortera och stjäla, precis som vanligt.
Det så kallade internationella samfundet kan inte enas och kommer inte att enas utom i ord, proklamationer och liknande. Diktatorernas fackförening tjänar i praktiken som beskyddare av förtryckare, av de så kallat stora.
För oss som råkar vara små finns det inget skydd.