Papperstidningen är död, den vet bara inte om det...
Så säger och skriver man allt oftare i USA, som jag nu besöker. Påståendet är sant. Och osant. Många tidningar, bland annat den du nu läser, går bra. Men många, många fler går dåligt, riktigt dåligt. Till och med slagskeppet, New York Times, lever på ett jättelån från en mexikansk miljardär och plockar man hem en packe engelska, franska, tyska, amerikanska och andra fattar man snabbt att vi är djupt inne i det som vi kallar ett paradigmskifte, en väldig och världsomfattande omvandling.
Den gamla formen av nyheter - det som Expressens legendariske Sigge Ågren brukade kalla händelsenyheter - lyser mer och mer med sin frånvaro. Orsaken är mycket enkel: papperstidningen har lång pressläggning. När den kommer ut har 90 procent av läsekretsen säkert redan hört på radio, sett på tv, läst på nätet - eller alltihop.

För att förbli relevant måste papperstidningen avslöja, fördjupa och förbättra. Fler tyckare som GW, Britta, Anna B, Anna D, Erik, Cecilia. Med flera, med flera. Plus experterna på Sport och Nöje. Kort sagt: individer som tillhandahåller det viktigaste av allt, nämligen tankar, synpunkter, utmaningar som jag, läsaren kan - nej, helst måste - reagera på. Papperstidningen, som en gång var folkskola (jag vet, för jag var en av eleverna) har tagit steget upp och blivit, försöker i alla fall att bli, högskola.
Här i USA har en veckotidning som Newsweek avskaffat nästan allt småkrafs och presenterar i stället en lång rad kolumnister med fördjupande krönikor. När jag tänker på hur mycket man kan lära sig, svindlar tanken.

Att papperstidningen svackar beror inte minst på att ungdomen, "the kids", föredrar nätet. Sajter, bloggar, nya bild/text-kombinationer. Det är underbart, men riskabelt. Risken är att när ingen styr - varken lärare eller föräldrar eller tidningens redigerare - tar man till sig bara det man vill. Bara snask - med ytlighet i följe. Att många bloggar är partsinlagor och sparsamma med sanningen gör ingenting bättre. (Däremot kan jag bara applådera Newsmill och Politisktinkorrekt; det finns fler.)
Jag har försörjt mig som journalist i precis 60 år i sommar. Aldrig har jag upplevt jobbet som mer spännande (varför faen hittar jag inte ett mera explosivt ord?) än nu.
Apples Ipad är på väg och kallas inte "Jesus-plattan" för inte - den kombinerar ju böcker, tidningar, film, musik och ger dig tillgång till bra nära all världens samlade kunskap. I Sverige lanserades häromdagen två läsplattor och själv köpte jag, här i Miami (där det inte snöade) en Kindle som ger mig tillgång till, tror jag, 350000 böcker och otaliga tidningar för priser som är - det finns inget bättre ord - löjligt låga.

Papperstidningen, i första hand Expressen, har gett mig upplevelser - långt mer än jag kunde ana - av krig och blod, av skurkar och statsmän, av kärlek, bedrägerier och hjältedåd, av städer, kontinenter och mer, mer, mer. Nu går vi in i ett nytt skede, ännu mer explosivt överflödande. Blir somliga papperstidningar skvaller och skandaler, andra djupa kommentarer, blir nätet (eller är nätet redan?) den viktigaste folkbildaren? Vi får se, ni får se...
Att få vara med, ska ni veta, är ett oskattbart privilegium...