Svaret är rätt enkelt. Det har två delar:
1. Wanja Lundby-Wedin och hennes fantastiska extraknäck (ja, jag syftar på de 24 välbetalda styrelseuppdragen) visade med all önskvärd tydlighet att girighet - bonus är ordet! - och hyckleri finns bland sossar minst lika mycket som bland borgerliga.
2. Mona Sahlin är ett alltför svagt nummer. Skaffar Socialdemokraterna sig inte en ny ledare före sommaren är loppet kört. Sanningen att säga är det nog kört redan i dag - går oppositionspartiet ner i den värsta ekonomiska krisen sen 30-talet har man inte gjort mycket rätt.
Det framgår kanske tydligare om vi ser ett stycke bakåt i tiden. Gammal som jag råkar ha blivit, har jag upplevt alla sosseledare utom Branting.
Per Albin: en oförliknelig folkledare, fast förankrad i arbetarklassen, pondus utan like. Plus att han hade en hel del tur. Andra världskriget kom och vem vill byta ledare i orostider?
Erlander: en suverän taktiker som dessutom råkade ha den lite lätt högdragne professor Ohlin som huvudmotståndare. Och Palme, vars politik jag ogillade, men som fascinerade alla oss som då och då kom honom nära. Att Palme förlorade mot Fälldin berodde på att han ändå inte riktigt gick hem på djupet. Kärnkraften blev Fälldins klubba, men också det där med löntagarfonderna - LO-Meidners ruskiga idé - skadade S allvarligt. Ingen mindre än Kjell-Olof Feldt blev fotograferad (av Expressen, för alldel i smyg) när han satt i Riksdagen och präntade på sitt block:
"Löntagarfonder är ett jävla skit
Nu har vi baxat det ända hit".
Det man baxade fram visade sig vara en valförlust.
Efter Palme kom, som alla vet, Ingvar Carlsson, symbolen för obeveklig (och tämligen knastertorr) kompetens. Carlsson ville ha Sahlin som sin efterträdare (obegripligt, enligt min uppfattning). Carl Bildt kom in på arenan men tappade småningom mer och mer intresset och försvann - helt enligt de gamla reglerna - efter en finanskris.

Bildt klagade på att "semestervikarier på redaktionerna" (jag var en av dem) skrivit ner den svenska kronan som var så stark så stark. Kort tid senare föll kronan med så där 30 procent. Bildts popularitet dök ungefär lika mycket. Tough shit! Som det heter.
Göran Persson hade på många sätt samma kvaliteter som Per Albin: kärnsvensk, stadig, av folket. En pamp, men det ska svenska ledare vara, och absolut inte insmickrande, inte ens särskilt populär - kort sagt precis som en svensk ledare ska vara...
Är Fredrik Reinfeldt på samma sätt en gigant i svensk politik? Det tror jag inte att man kan påstå.
Däremot har han något av det vi brukade tillskriva Ronald Reagan. Vi talade om "teflon-effekten", allting rann av, ingen skit stannade kvar. Reagan smajlade och det var det. Reinfeldt smajlar kanske inte så mycket, men han är expert på att glida undan, en dribbler av samma klass som Nacka Skoglund (fast mera välkammad, om det är ordet).
Dessutom har Reinfeldt lyckats alldeles fabulöst väl med den viktigaste uppgift en politiker rimligen kan ha, nämligen att få rätt motståndare. Säg mig ärligt: skulle du helst rösta på Wanja, Mona eller Fredrik?
Jag tror att svaret är självklart och att nästa val är avgjort (särskilt om konjunkturen vänder uppåt aldrig så lite).