Sverige ligger bra till. Det gäller geografiskt, men också ekonomiskt och politiskt. Detsamma kan förvisso inte sägas om särskilt många länder. Tvärtom talar det mesta för att vi befinner oss i den djupaste krisen sendan 30-talet då arbetslösheten galopperade världen runt - även i Sverige.
I dag, de stora demonstrationernas dag, när röda fanor bärs runt i städer landet Sverige runt, och många andra länder, finns det all anledning att se tillbaka och jämföra. Resultatet kan bara bli ett: vi har det oändligt mycket bättre nu än för nära 80 år sen. Bättre, men alls inte bekymmersfritt...
Det absolut viktigaste har vi kanske en tendens att glömma.
Början på 30-talet var den tid då Adolf Hitler kom till makten. Han förslavade tyskarna - och dödade tusen och åter tusen motståndare, verkliga och inbillade. Han drog i gång det andra världskriget - det största kriget i världens historia! Världen runt dog och sargades människor men lyckligtvis förlorade han. Två saker är särskilt värda att notera. Sverige slapp invasion. I stället blev vi rika.
När återuppbyggnaden av det ödelagda Europa kom i gång var svenska företag inte bombade. Överallt behövde folk allting och vi, Sverige, kunde leverera. Det gav oss en fenomenal start på efterkrigstiden.
Det andra vi bör notera är att det inte blev något nytt världskrig. Ibland var risken stor - Korea, Polen, Ungern! - men när stridsvagnarna stod mitt emot varandra i Berlin vid Checkpoint Charlie hände ingenting. Inte ett skott, såvitt jag minns - jag var ju där.
Nu är vi förvisso i kris igen, men den stora katastrofen - atombomben tillkom ju i slutet på världskriget - blir nog inte av. Hittills har det vi kallar terrorbalans hållit.
Inte nog med det: Sovjet som en gång kastade en hemsk och hotfull skugga framför allt över Europa, finns inte mer.
"Ondskans imperium" (som en viss Ronald Reagan brukade säga) kollapsade.
Efterträdaren Ryssland, där de röda maj-fanorna vajar i dag, har visserligen atomvapen, men håller sig i skinnet. Vad Östeuropa beträffar har utvecklingen gått framåt. Det värsta blev inte av...
Däremot befinner vi oss, som jag skrev, i kris.
Grekland är, i praktiken, bankrutt, Italien illa ute, Spanien och Portugal likaså. Lika med att export till dessa länder (och åtskilliga till) går ner. Lika med att även tyskar, svenskar och andra med stort export-behov får dra in ett eller annat hål på svångremmen.
Arbetslösheten biter sig fast, man uppskjuter att köpa det nya huset eller den nya bilen och uppskjuter semesterresan - ja, ni vet...
Så illa som på 30-talet är det förvisso inte. Det beror inte minst på att politikerna har lärt sig mycket sedan den stora depressionen på sin tid överraskade alla.
Vi fick a-kassa, en bättre fungerande arbetsmarknad och större - mycket större - rörlighet. Vi behöver inte frukta svält och inte heller - se ovan - att nedgången leder till krig. Demokratin har absolut inte segrat överallt och ekonomin blir säkert inte bättre i år, men en dag är vi på gång igen.
Första Maj-demonstrationerna drar genom stad efter stad.
Se dem som ett löfte:
Tillsammans fixar vi det!
