Den gamla tanten kräktes. Vårdaren - eller var det vårderskan? - fick tag på haklappen och tryckte tillbaka spyorna ner i halsen. På det sättet slapp man ju torka upp, inte sant - rationellt, effektivt, hygieniskt...
JA, det hände här i landet. I välfärdsstaten SVERIGE, närmare bestämt i Norrköping. Vi kunde läsa om det i tidningarna häromdagen, om hur kärringen på hemmet minsann fick käka upp.... sina spyor...
När jag läste om denna misshandel - denna förnedrande och äckliga misshandel - blev jag förbannad, men också rädd. Ja - rädd. Du råkar ha fyllt 78, tänkte jag. Du är en åldring du också. Än så länge går det bra, men snart nog är du kanske orkeslös och utlämnad. På hemmet. En sån där som blir tvingad att...
Nog av.
Jag har (som synes av naturliga skäl) grubblat mycket över det där med gamla människor - och attityden till oss äldre. Jag har kommit fram till, tyvärr, att Sverige, som är ett av de länder i världen som har flest gamla, proportionellt sett, också är ett grymt land - ett land där man hatar och förföljer alla över 40 eller så. OK, jag jämför inte med Jemen eller Bangladesh där man saknar resurser, utan med Frankrike, USA, Tyskland med flera rika länder som jag känner väl...
Svenskar anser ofta att vi är mer rationella och mindre sentimentalt flummiga än andra människor. Svenskar ska vara praktiska , arbetsamma och - ett av de viktigaste honnörsorden - EFFEKTIVA. Hur ofta hör man inte följande:
- Du borde inte sitta kvar på det där jobbet. Sluta och ge plats åt någon yngre och effektivare...
Resonemanget är givetvis totalt fel. Jag kan jobbet, en nykomling måste lära. Alltså är den gamle effektivare. Och viktigare: så länge jag jobbar, tjänar och spenderar s k a p a r jag jobb åt andra. Som pensionär blir jag mindre produktiv och - följaktligen - mera belastning. Ju fler som arbetar, äldre likaväl som yngre, desto rikare land.
Sveriges största fel är, enligt min uppfattning, att vi förväxlat jämlikhet med likriktning. Alla ska tjäna ungefär lika mycket - ja, efter skatt, givetvis. Undantag tillåts, särskilt om de heter Wallenberg, men målet är samma standard, samma förpliktelser, likartade liv. Svensken bör helst uppföra sig som alla andra svenskar och inte (som Aksel Sandemose skrev om dansken) "tro att du är någon". Man ska veta sin plats och inte bråka. Det innebär för oss åldringar att vi bör sitta i vårt hörn tysta och fogliga och låta de yngre ta hand om allt viktigt. Vi bör undvika att bli sjuka - vård kostar pengar! - men får gärna dö så snart som möjligt efter pensionen eftersom det sparar resurser. Döden är, lite tillspetsat uttryckt, mera rationell, helt enkelt effektivare än ett tynande gubb- eller kärringliv.
Ja, jag tar i, jag medger det. Det finns naturligtvis hygglighet, empati och värme även i Sverige. Ändå känns det i hög grad som att äldre behandlas bättre i Frankrike där jag bor eller USA där människor - yngre eller äldre - ses som framför allt i n d i v i d e r, inte som medlemmar av den eller den gruppen.
Bättre än i Sverige har man förstått att en
människa är människa i h e l a sitt liv, inte bara första hälften!
