Vilket jävla år det var, 1961!
I januari mördades Patrice Lumumba, jätte-landet Kongos förste, svarte ledare. Kroppen försvann, kanske uppfrätt i ett tråg med syra. Alla tror att mordet beordrades av före detta kolonialmakten Belgien och dess dräng Moise Tshombe i Katanga. Man tror, men vet gör man inte...
Lite senare, den 13 augusti, flaxade kris-reportrar från all världens medier (jag var en av dem) till Berlin. Där byggdes Muren, ett försök att göra DDR, också kallat Östtyskland, till världens största öppna straffanstalt.
Man tror, nej vet, att ordern kom från Moskva.
Mycket få - ja, mycket få - insåg att murbygget var ett erkännande av att kommunismen var ett totalt fiasko i praktik lika väl som teori.

Den 18 september detta dröm- och mardrömsår (inte minst för oss rapportörer) stör-tade Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare och Sveriges störste statsman sen Gustaf Vasa. Det var precis 50 år sedan i söndags och ni har redan läst metervis med artiklar om hur framstående han var...
Det var han också, men det är inte om Hammarskjöld den här krönikan ska handla. Andra är bättre än jag på att skriva hyllningsartiklar. Så jag väljer att hjälpa den som så önskar att få grepp på vad som hänt sen dess...
Det på alla sätt viktigaste är givetvis att vi inte behövt uppleva något atomkrig. Det var troligen rätt nära 1962 när ryssarna ville ge Kuba och dåren Fidel kärnvapen. Det kan också ha varit nära vid något tillfälle under det långa Vietnam-kriget (jag flög till Saigon 15 gånger!) men förnuftet segrade. Förnuftet, uppbackat av ängslan och ångest.
Det näst viktigaste är, lika självklart, att Sovjet kollapsade. Därmed dog också myten att ett fåtal centralt placerade, hårt indok- trinerade män (kvinnor räknades aldrig) leder ett land bättre än de kivande och tjattrande män och kvinnor som styr demokratierna. Kort sagt: det vidriga och idiotiska kommunistiska systemet hamnade på historiens sophög.
VI VANN!
Kommunismen var (jag upprepar det så gärna) omänsklig och förnedrande. Den var ineffektiv och idiotisk och dödade sist och slutligen också sig själv...

Så vi vann. Det betyder naturligtvis inte, som amerikanen Francis Fukuyama hävdade i en berömd bok, "slutet på historien" (The end of history, 1992) men en väldig omvälvning. Det ofantliga Kina utvecklas i viss mån i riktning frihet och detsamma gäller Indien.
Afrika är nedgrävt i fattigdom och lidande och Mellanöstern ivrigt sysselsatt med diverse inbördeskrig, uppror, etc.
Resultatet kan bli mer demokrati på sina håll, men vi kan också få se nya diktaturer, fler fängelser, mer tortyr, mer knektvälde och - här och där - vildsint muslimsk extremism.
Från Somalia till Tunisien, från Kairo till Damaskus och Beirut brinner det och så länge oljan är den viktigaste varan i världshandeln - den produkt som vi inte har råd att avvara - måste vi vara på vår vakt...
Tvärtemot vad Francis Fukuyama skrev tar historien aldrig slut.
Dock kan vi konstatera att för en stor del av mänskligheten, i första hand vi som har turen att bo i den rika delen av världen, har det mesta blivit bättre och lugnare sen det där jävla 1961, när Hammarskjöld störtade...