Jag har skrivit om Mellanöstern ända sen jag skickades, grön som gräs, från revolten i Budapest till kriget om Suez- kanalen - min första direkta kontakt med Israel och araberna.
Sen dess har jag rest mycket i området. I Beirut, 1982, fångades jag in av en palestinsk extremistgrupp, Democratic Front, och fördes ner i en källare med en pistol tryckt mot pannan...
1991 satt jag med gasmask på Hilton i Tel Aviv och väntade på Saddams raketer...
I Teheran (minns inte riktigt när) tvingades jag blåsa ut min andedräkt i pipan på en Kalashnikov - teorin var att hade jag druckit sprit så skulle skottet smälla av och göra mig huvudlös. Ja, bokstavligen...
Jag minns Damaskus skönhet, Ammans trälighet och Kairos ojämförliga charm. Att sitta på Semiramis terrass med en bärs och se Nilen slött flyta förbi; att storögt betrakta alla heliga män (inte så många kvinnor!) man möter i Jerusalems gränder; att minnas den ojämförbara spänningen i Alger under frihetskampen 58; att... okej, big deal, jag hade tur och fick vara med...
Bitterheten i Mellanösterns konflikter, framför allt men inte uteslutande Israel-palestinierna, är fruktansvärd. Ändå känns det nästan mer skrämmande, obehagligt och hotfullt, att möta så mycket bitterhet härhemma, i det fredliga Sverige.
Från själv- utnämnda (antar jag) representanter för båda sidor får jag mejl sprakande av hat.
På ena sidan beskylls Israel för att ligga bakom allt ont som inträffat i Mellanöstern sen staten grundades för 60 år sen - och ja, glöm inte att det var "sionisterna" som låg bakom attentatet mot skyskraporna i New York! På den andra sidan vill alla araber, ja, alla muslimer inte bara Israels förintelse utan också USA:s kollaps och islams överhöghet världen runt.
Såvitt jag förstår, av allt som brakar in på min dataskärm, går en hel del svenska män och kvinnor - jag hoppas de inte är alltför många - omkring i nästan okontrollerbart raseri. Med hjälp av mejl sprider de detta raseri omkring sig. För att skrämmas? Antagligen. För att övertyga? Kanske. Vad jag vet är att situationen känns otäck.
En person som utger sig för att vara "överläkare och psykiatriker" anklagar mig för att jag i stället för att heroiskt engagera mig för palestiniernas sak önskar mig "en feg, naturlig, bekväm död som den ynklige journalist du mest alltid varit..." Jag får också veta att sådana som jag är anledningen till att Israel drar svält och epidemier över småbarn i Gaza medan vi - å andra sidan - önskar att Iran får kärnvapen och åstadkommer en ny förintelse.
Modstulen kan jag bara konstatera att passionerna - under de 52 år jag sysslat med frågan - bara tycks ha blivit hetare, konflikten mera oförsonlig. Vapenvila kommer väl, den här gången också, men fred - inte.
När till och med människor i Sverige sprutar hat och vrede omkring sig på grund av situationen i Gaza (som de ofta vet väldigt lite om!) verkar läget rätt hopplöst.
Det kunde vara så annorlunda. Med hjälp av Israel, dess teknologi och kompetens, kunde arabvärlden lyfta sig ur fattigdom, diktatur och kvinnoförtryck, kort sagt: medeltiden. Tyvärr pekar utvecklingen, nu som alltid, i rakt motsatt riktning.
