Min brorsa, Nalle, jobbade på Saab. Han lärde ut service världen runt så det var naturligt att min första bil blev en Saab. Det var 1959 och blev en 95:a kombi. Den var stor nog så att vi kunde ställa Ninas barnvagn där bak - hon föddes det året (och fyller alltså snart 50).
Det var en tid så Sverige gick så det knakade.
Jag älskade den Saaben (även om jag aldrig gick tid att skaffa körkort). Nästan alla jag kände - utom en del konstiga som körde, usch, Volvo - älskade sina saabar. Ett problem var givetvis att den var fallen efter en rad jaktplan. Man kunde inte direkt se ut genom vindrutan, så man behövde radar, men, tja, än sen... För alla som var unga på 50-talet var egen bil lika med att kunna dra omkring och uträtta saker och njuta av vår rörlighet.
Bilen var - det är inte för mycket sagt - en viktig del av vår FRIHET!

Vi flyttade till USA. Där fick jag en Chevrolet Impala. Det kunde slutat illa. Min engelska var inte så bra så jag hade inte förstått att Chevan hade en V8 på 285 hkr. Vi flög ut genom garagedörren innan den var helt öppen, men sen gick det bra...
Tillbaka i Europa var det Saab igen, den första turbon och sen en till och sen en 9000 turbo 2,3, som gick som ett spjut genom Europa. Några skurkar stal den i garaget i Paris (ett klokt val, era skitstövlar!). De knockade ut alla ljus och använde bilen vid en rad bankrån. Polisen hade aldrig en chans mot min Saab som småningom hittades på ett fält i Bretagne med pajad växellåda. Vi reparerade och sammanlagt körde jag den i tolv år - lyckliga år på vägar runtom i Sverige och Europa. Så den höll greppet, även i halka. Och vilket drag...

Så givetvis köpte jag Saab igen, en sån där kanariegul, men tiderna förändras och vi - liksom våra bilar - med dem. Nu hette huvudmannen GM. Jag minns att George Karnsund, en bra man som var vd då (och talade göteborgska med samma nasala brytning som PG) var klart förtjust och sa:
- Fenomenalt. Vi får jobba ihop med världens s t ö r s t a företag.
Men det gick inte så bra. Problem på problem. Jag frågade min gode vän, den suveräne bilskribenten, Håkan Matson, och han slog fast:
- Saab och kvalitet kan du inte längre nämna på samma dag. Knappt samma månad.

Det jag upplevde var, för att göra en lång historia kort, ett kapitel i Sveriges avindustrialisering. Länge, länge slet vi patriotiskt med våra Saab och (hm) Volvo. Det var kanske fånigt: men vi svenska killar och tjejer var s t o l t a över att vi, i detta lilla land, kunde få ihop så bra bilar. Sålde bra utomlands gjorde de också efter Gunnar Engelaus första, fräcka satsning i USA, men snart nog hann verkligheten upp oss. Svenska löner sköt i toppen, inte minst därför att skatterna gjorde det. Produkten, det här fallet Saab och Volvo, blev för dyra att tillverka och allt svårare att sälja. Detsamma gällde en lååång rad andra produkter och företag efter företag flyttade utomlands.

Asea blev ABB, det var spektakulärt. Men viktigare var utan tvivel att en lång rad svenska företag, från SKF till Sandviken och Husqvarna och jag vet inte vad visserligen behöll sina huvudkontor i Sverige (i Ericssons fall var det länge tveksamt) men flyttade verksamheten, lika med JOBBEN, till andra länder. Det är nu flera årtionden sen svensk industri hade lika många arbetare och tjänstemän hemma hos oss som utomlands. Industrin betyder helt enkelt inte lika mycket längre. Det gäller i hela EU-området (fast mindre i nya länder som Tjeckien) och i någon mån också i USA. I snabbt tempo sadlar vi om, från industri till service, från varor till tjänster. Att tillverka bilar är (relativt) lätt. Alltså gör man tillräckligt bra bilar i Indien och Kina, där arbetskraften är en bråkdel så dyr, som i Sverige eller Tyskland. Att tyskarna ändå ligger bättre till beror på en större hemmamarknad och hög kvalitet, men - som USA visar - är en stor hemmamarknad inget säkert skydd. Att det väldiga GM (se ovan) inte finns kvar i sin nuvarande form när 2009 är slut, är en självklarhet. Och köper Fiat Chrysler, som man börjat göra, begår man helt visst en dumhet.

Kanske, vad vet jag, väljer jag en i n d i s k bil när jag byter nästa gång, även om det bär emot. Överhuvudtaget upplever vi, det är kärnan i det vi kallar globalisering, en överföring av industri från höglöneländer till låglöneländer. Teknologin är ingen hinder. Att bygga hjälpligt bra bilar med hjälp av datorer och andra hjälpmedel går (nästan) lika bra i Indien och Kina som i USA, Tyskland - eller Sverige. Dessutom: hur bra behöver en bil vara? I dag är det kanske viktigare att den smutsar ner mindre än att den har läderklädsel och kan komma upp i 225 knutar...
Allt detta måste vi i länder som Sverige fundera över. Liksom: vad ska vi göra i stället för bilar? Vilka industrier blir viktiga under den närmaste tioårsperioden?
Tyvärr har jag, personligen, inga svar...

Vart det bär av för Saab och Volvo vet ni kanske när ni läser det här, men en sak är jag övertygad om, oavsett hur de tänker paketera den så kallade lösningen och oavsett hur många pengar staten pumpar in. Jag är övertygad om att Sverige snart nog är ett öde land vad biltillverkning beträffar. Bilbyggare i Trollhättan, Göteborg och på diverse andra platser, killar såväl som tjejer, får skola om och göra något annat.

Själv är jag, en gammal svensk, glad över att jag fick vara med om Saab:s (och OK, låt mig sluta skämta) Volvos storhetstid. Den tiden är slut och jag sörjer den.
Lyckligtvis går BMW:n bra...