Sverige är ett av världens äldsta länder - om vi ser till befolkningens ålder.
Att vi (enligt statistiken) har 702 hundraåringar och ett litet antal ännu äldre, spelar väl ingen större roll.
Däremot är det viktigt att veta att 18 procent av landsmän och landsmaninnor är över 65 år. I likhet med mig, som snart är 79. Däremot är bara 12 procent under tio år.
Varje arbetsför person måste, säger statistikerna, försörja 0,78 äldre människor. (Jag har ägnat en del tid att fundera över hur man försörjer ungefär två tredjedelar av en människa, men inte kommit fram till något bra svar. Kanske handlar det om att vi panchos tvingas leva snålt...)
Förlåt att jag skämtar, om jag nu skämtar, men här kommer ett allvarligare budskap.
Det är min uppfattning (som givetvis kan vara fel) att man i Sverige diskriminerar (oss) äldre. Det budskap man möter är, om vi skalar bort kanslisvenskan, att "gå hem och dö med dig gubbjävel. Dra inte till dig av de gemensamma resurserna och - framför allt - stå inte i vägen för oss yngre. Du har haft din tid, så lägg av nu..."
Sverige ska vara ett land - det får man snabbt klart för sig - av unga starka och spänstiga män och unga, vackra kvinnor (gärna med eleganta, kurvande bröst). Är man gammal bör man hålla sig undan och inte förstöra utsikten. Jag påstår inte - obs! inte - att vi är på samma linje som Adolf H. men lite i den riktningen är det. Gammal, lika med värdelös, inte rationell i ett rationellt samhälle där man bör vara produktiv och hårt arbetande. Ja, och så betala rejält med skatt, förstås.
På något lömskt sätt har vi förväxlat livet med samhället, tror jag, individen med kollektivet. Svensken ska, rakryggat och effektivt (fattas bara) jobba för att samhället ska bli bättre, det vill säga mera strukturerat, mera rätlinjigt och - framför allt! - mera jämlikt.
I stället kunde det ju vara så att samhället hjälpte oss att leva - ja, leva riktigt slarviga, glada, individuella liv. Lite borde vi, tror jag, lätta på trycket. Vi behöver inte bli lika de hemska grekerna för det - tro mig, risken är mycket liten...
Är jag anarkist? Antagligen (även om jag inte riktigt kommer ihåg vad en anarkist är).
Nej, skämt åsido, är jag bara en gammal, svensk man, som levt större delen av mitt liv i USA (där ojämlikheten frodas vilt) eller Frankrike där man får vara precis hursomhelst, bara man kan uttala det på landets språk (vilket inte alltid är så lätt, men varför skulle det vara det?).
Missförstå mig för all del inte. Jag älskar Sverige och vågorna mot stranden i Ugglarp. Jag älskar Stockholm och stockholmarna (och stockholmskorna, som är vackrast i världen!). Jag gillar dessa människors tydligt visade känsla av att de funnit universums absoluta och superviktiga mittpunkt. Vi tar oss själva på allvar, vi svenskar och svenskor. Ibland kanske lite väl mycket (och humorfritt) på allvar, men vem är jag att klaga?
Om ni tänker efter det allra lilla minsta, så har jag ju just skrivit det jag har skrivit. Den man älskar, den agar man, brukar det sägas, men framför allt så älskar man den...
