En av de viktigaste anledningarna till detta stavas i-n-t-e-r-n-e-t.
Okej, internet bär givetvis inte skulden. Internet är ett redskap, ett sätt att kommunicera - viktigare och viktigare för varje dag som går. Skulden för förtryck, tortyr och massakrer ligger, nu som alltid, hos människor och samhällssystem konstruerade av människor.
I Egypten störtades den korrupte skitstöveln Mubarak. I Libyen fick galningen Khadaffi va d han förtjänat (många gånger om). I Syrien kämpar när detta skrivs före detta barnläkaren Bashar Assad mot hundratusentals med ­ borgare som tröttnat på att styras av tjuvar och mördare - låt oss hoppas att de vinner. Liksom att Iraks sega inbördeskrig tar slut - vilket tyvärr inte alls är särskilt troligt...
Man talar och skriver om "den arabiska våren". Okej, gärna för mig. De regimer som hamnat i köttkvarnen är väl värda sitt öde, men låt oss för ordningens skull slå fast att ingenting har blivit bättre, än så länge. Rätt sitter i k-pists pipa, nu som tidigare.
Det finns ingen anledning att tro att demokrati och medmänsklighet är på gång att bryta ut i Mellanöstern (eller i Kina eller Indien etc...)
Däremot finns det anledning att fundera en stund på internet. Kanske - bäst att vara försiktig här! - kanske kommer 2011 att gå till historien som det år då datorn, mobilen och nätet verkligen förändrade världen.
Från Damaskus till Homs, till Kairo och Tripoli spreds information - liksom lögner och propaganda, givetvis! - snabbare än vinden. Plötsligt avslöjades härskarnas och deras drängars missdåd obarmhärtigt. Tv och radio, liksom tidningar, blir i diktaturer och politiskt primitiva samhällen alltid härskarnas verktyg, mega ­ foner för det i olika länder politiskt korrekta.
Att vara journalist i arabvärlden har alltid varit detsamma som att fjäska - eller hamna i burken eller bli eliminerad (på ett eller annat sätt). I dag är möjligheten att sprida anonym sanning plötsligt tusenfalt större. Möjligheten att surfa omkring i en alldeles fri, öppen och censurbefriad värld finns för fler och fler.
Bilder och rapporter föder tankar och samtal och ger kraven på demokrati, rättvisa och frihet en röst - nej, miljoner röster.
Diktaturen är enhetlig och död, friheten alltid kaotisk, men färgrik, fruktbar och levande.
Utan Mubarak och hans järnrumpor till medarbetare blir Egypten ett bättre land. Utan Khadaffi och hans korrupta favoriter kan Libyen bli civiliserat... Etc...
Okej, låt oss inte hoppas för mycket. Det är viktigt, ja nödvändigt, att drömma om en bättre värld, men ingenting är lätt.
I Syrien, liksom Egypten, liksom Irak ligger makten hos militären (se ovan om k-pists mynning!) och demokrati ska vi inte vänta oss, inte än. Inte nu, inte än, men kanske på sikt. Den nya, öppnare världen - symboliserad av internet - skapar med stor sannolikhet nya, öppnare människor och därmed öppnare, mänskligare samhällen...
På sikt, skriver jag, och kanske har jag (en obotligt optimistisk gammal gubbstrutt) alldeles fel. Det finns fortfarande gott om både orättvisor och k-pistar i världen...
Ändå hoppas jag på 2012.
Vad kan man annat göra...?