De senaste dagarna har jag beskyllts för att vara nazist, främlingsfientlig och Gud vet allt, uppenbarligen därför att jag kritiserat de islamistiska fundamentalister som representeras av bland andra bombmannen på Bryggargatan - en ung man som uppenbarligen ville m ö r d a så många oskyldiga medmänniskor som möjligt, men lyckligtvis bara dödade sig själv.
Till de många läsare - inte minst yngre - som sett mig stämplas som just nazist, rashatare, etc har jag lust att säga följande:
Jag gick med i en lång rad av de marscher där svarta amerikaner på 60-talet krävde jämlikhet med vita. Någon gång gick jag faktiskt vid Martin Luther Kings sida och mycket få ägnade så mycket intresse åt medborgarrättskampen som vi på Expressen. Vi gav de svarta vårt helhjärtade stöd, inte därför att vi hatade de vita, men därför att det var r ä t t.
Jag blev Expressens USA-korrespondent 1963, för 47 år sen, och parallellt med rapporterandet om de svartas kamp (och mycket annat) fick jag sköta Vietnam-kriget - jag gjorde 15 längre och kortare besök. Såvitt jag minns skrev ingen annan svensk lika många artiklar där den amerikanska krigföringen granskades och fördömdes trots att jag - det vill jag gärna göra klart! - älskade USA då och älskar USA nu. Många amerikaner tyckte som jag och kunde göra det utan att riskera repressalier. Det land som vann kraftmätningen - och bejublades i Sverige - var en järnhård diktatur stödd av det minst av alla demokratiska Kina.

På samma sätt som jag älskar USA, älskar jag det land de islamistiska fanatikerna hatar mest, alltså Israel, Mellanösterns enda demokrati. Jag har rapporterat om flera av Israels krig och - självfallet! - kritiserat mycket som israelerna gjort (ofta stödd av israeler som inte gillat makthavarnas beslut). Jag önskar tvärtemot många israeler att palestinierna får en egen stat, men är inte optimist - huvudsakligen därför att de despoter som i allmänhet styr i arabvärlden alls inte önskar en fredlig utveckling.
Jag gick med, på den tiden, i flera av de marscher i Teheran där perserna - i allmänhet muslimer - krävde att Shahen måste bort. Man ville göra Iran till en islamistisk republik med ayatollah Khomeini som härskare - jag trodde händelsevis också på projektet. När tyrannen försvinner, trodde jag, kommer frihet.
Men vi som trodde så hade dessvärre fel, det insåg vi snart när utrensningar och avrättningar började. Sen dess har det bara blivit värre. Iran blev varken fritt eller demokratiskt utan ett teokratiskt fängelse och 31 år efter maktövertagandet är det fortfarande så. Kvinnor och oliktänkande förtrycks hänsynslöst och världen har inget annat val än att blunda.
I det större perspektivet är problemet - farligast av alla, just nu - att Iran med stor sannolikhet är nära, kanske mycket nära, att få sin egen atombomb. Eftersom man klart och tydligt sagt och visat att man vill förinta Israel - bränna, döda och lemlästa miljoner judar - är risken för förödande krig stor.
Om det värsta inträffar står vi, som jag skrivit åtskilliga gånger i Expressen, inför en av de värsta katastroferna i historien. Den kan möjligen förhindras, men inte om fanatiker får råda.

En sak till. Många av mina kritiker vill att Expressen ska avskeda mig, bland annat därför att jag är "gammal". Gammal är jag förvisso, hela 77 år, men är det egentligen brottsligt? Jag tror att ni som är så bra på
att fördöma borde fundera på ordet
diskriminering. Har demokrati
verkligen en åldersgräns?