Den väldiga raketen - ett sexvåningshus - lyfter mot himlen. Jag försöker följa den med blicken och upptäcker plötsligt att det stramar i nacken: så snabbt har jag tvingats böja huvudet bakåt. Jag upptäcker något annat också: att tårarna rinner. Upplevelsen är så...nej, jag hittar inget ord. Kanske hade Norman Mailer (han satt några meter från Arne Thorén och mig) rätt när han skrev:
- Äntligen vet människan hur man talar med Gud...
Det hände alltså den 20 juli för precis 40 år sen att två amerikanska astronauter, Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin "Buzz" Aldrin landade på månen. Deras kollega Michel Collins cirklade runt och plockade upp den lilla månlandaren - döpt till Eagle, Örnen - på hemvägen.
När Armstrong tog steget, människans första steg, ner på månens yta, sa han:
- Det var ett litet steg för en människa, ett gigantiskt kliv för mänskligheten...
Och så var det!

När jag spelar tillbaka minnets video från de där dagarna i Cape Kennedy och Houston för fyrtio år sen blir jag fortfarande rörd. Tillsammans var vi 500 miljoner jordvarelser som via tv - händelsevis bilder burna av satelliter - såg astronauterna, som nästan alltid är torra typer, tappa masken och dansa. Ja, iförda sina otympliga rymddräkter med hjälmarna stenhårt fastskruvade, dansade och hoppade två unga jordingar omkring i månens tyngdlöshet.
"Vi" (ja, så sa vi alla) hade etablerat oss på en himlakropp annan än jorden...

Fortfarande rörd, skrev jag. Ja, men också förbannad, nämligen på alla dem - och de är många - som säger att vad skulle allt det där vara bra för? Propaganda! Studsa omkring på jävla månen och bränna miljarder pengar på idiotiska raketer när miljoner människor på jorden lider av sjukdom och svält. Varför inte satsa på något vettigt i stället?
Då vill jag säga - i dag som för fyrtio år sen när världen några timmar stod stilla - att den första månlandningen och de som följde tillhör de viktigaste upptäcktsresorna i mänsklighetens historia.
Liksom Columbus och Vasco da Gama eller för den delen Sven Hedin vidgade astronauterna våra kunskaper om det planetsystem vi bebor och därmed våra villkor i universum. Många rymdfarkoster, nu obemannade, forskar och letar. Kommer vi en dag att finna nya himlakroppar där vi kan bo och bygga?
Jag tror det (men den som vill får gärna flina). Dessutom: skulle vi människor verkligen vara människor om vår nyfikenhet och äventyrslystnad - dessa underbara egenskaper - inte drev oss att ständigt jaga det okända och ständigt försöka göra det omöjliga?

Hur som helst är det rimligt att en dag som denna repetera vad rymdprogrammen - USA:s, Sovjet/Rysslands, Kinas och Indiens - faktiskt gett oss.
Nya metallegeringar som sannolikt står på den spis i form av en teflonpanna (ingen obetydligt uppfinning, om du frågar mig). Åtskilliga hundra satelliter som bland annat används till följande:
De transporterar dina och mina telefonsamtal från kontinent till kontinent, billigare än kablar och linor. När jag blev Expressens USA-korre 6 år före månlandningen kostade ett samtal till Sverige 6 dollar i minuten, betydligt mer pengar då än nu. I dag kan jag ringa för 11 öre direkt från min dator.
Samma satelliter fotograferar jorden, praktiskt taget varje fläck och kan larma om översvämningar, dammbrott eller - viktigt, viktigt - truppkoncentrationer.
Överraskande anfall är inte längre möjliga. Att USA och Sovjet/Ryssland aldrig försökt skjuta ner motsidans spionsatelliter - ett åtagande som finns på papper - beror på precis detta. Så länge man har koll på vad motsidan gör riskerar vi inte att ett kärnvapenkrig utbryter av misstag.
Bättre än FN eller någon annan organisation skyddar spionsatelliten oss alla.

Dessutom avlyssnar satelliter miljoner och åter miljoner telefonsamtal. En spionsatellit kan med all säkerhet fånga in vad Fredrik Reinfeldt säger till Anders Borg (ja, såvida de inte sitter i något av de "säkra" rum som alla regeringar skaffat sig). Obs! att jag inte snackar moral här, jag bara beskriver.
Månprogrammet och de övriga stötarna ut i universum medförde alltså förbättrade kommunikationer till nytta för alla människor.
Behovet av att snabbt kunna lösa enorma (och enormt komplicerade) ekvationer drev fram bättre datorer. Bättre, snabbare - och mindre.
Varje mobiltelefon är en liten dator, obefintlig för fyrtio år sen, i dag tillgänglig för lille Kalle lika väl som farsan och morsan.
Att de ord jag här hackar ner blixtsnabbt och gratis överförs till Expressens redaktion beror till inte ringa del på ett utvecklingsarbete som i mycket stor utsträckning började med och länge styrdes av månprogrammet.

Så sjunk gärna ner framför TV:n och titta på något av minnesprogrammen. Upplev hur fantastiskt det var att de faktiskt dansade på månen.
Och kom ihåg: det var bara början!