Det är krig. Igen. Det kommer att leda till att Sydossetien och Abchazien skiljs från Georgien och hamnar under rysk överhöghet - korrupt, brutal och godtyckligt. Oacceptabelt, säger vi, varpå vi gäspande medger att vi kan ju inte göra så mycket åt saken.
Kriget kommer också att leda till att förhållandet mellan Ryssland och Ukraina blir mera spänt och att rädslan växer - fullt berättigat - i Estland, Lettland och Litauen.
Putin vill, liksom alla tsarer före honom utvidga sitt välde och vi, som bor ett stenkast från Tallin, borde kanske fundera på varför vi avskaffade försvaret.
Några plutoner blåbaskrar i Afghanistan avskräcker nog ingen, om ni förstår vad jag menar och Putin flinar säkert gott när han hör att den store Reinfeldt är härsken...
OK, jag räknar trots allt med att dagens kris får en någorlunda fredlig - om också oaptitlig - lösning. Rättvisa finns det ingen i likande sammanhang; det vi får hoppas på är överlevnadsinstinkt.
Tyvärr tror jag att en mycket allvarligare konflikt är att vänta skrämmande snart.
Mellan 5 november och 19 januari kommer Israel att attackera Iran, troligen, med USA:s stöd, till en början kanske passivt.
Jag betonar att jag inte är ensam om att vara skräckslagen inför tanken. I Israel, USA, Frankrike och England har politiker, tänktankar och media länge sysslat med problemet. Avskalat oväsentliga detaljer ser det ut så här: Israel är så litet att en enda atomexplosion skulle skada landet dödligt. Alltså måste varje tänkbar israelisk ledare ta Mahmoud Amadinejhads hot om att förinta Israel på allvar.
Eller med andra ord: Israel måste till varje pris förhindra att Iran får kärnvapen! Är det "rättvist" att slå till? Nej. Men nödvändigt. Det har sagts upprepade gånger bland annat av Shaul Mofaz, född i Iran, vice premiärminister och en av favoriterna till att efterträda Olmert.
Självfallet vill Mofaz skrämmas, försöka få fart på de förhandlingar som pågått i fyra år utan resultat. Men bakom orden finns en fruktansvärd realitet: får man klart för sig att bomben är nära måste man handla, slå till.
Tidigast 5 november därför att USA väljer president den 4:e. Före 20 januari därför att den nye mannen tillträder då. I mellantiden har man George W Bush, Israelvän with nothing to lose.
Iran har 18 kända kärnanläggningar och kanske 70 ej kända, djupt nedgrävda, troligen oåtkomliga för de konventionella laddningar Israel (eller USA) har. Det bästa man kan hoppas på är att försena och förhala Irans program, att vinna tid.
Det sker i så fall till priset av många tusen människoliv - i båda länderna. Irans raketer når med lätthet Israels stora städer. Skulle Israel i desperation sätta in kärnvapen, därför att man tror - att veta är omöjligt - att en ny Förintelse hotar, är det omöjligt att förutspå konsekvenserna.
Många hundra tusen människoliv skulle släckas och hela Mellanöstern kastas i kaos.
Oljepriserna skulle rusa upp till stratosfäriska höjder och världsekonomin hamna i en kris så djup att början på 30-talet skulle te sig som en barnlek.
Så låt oss hoppas att Israel (som den extremistiske professorn Benny Morris skriver) lyckas skapligt utan kärnvapen.
Att problemet kan lösas på fredlig väg tror allt färre. Jag hopas naturligtvis att jag har fel, men jag tror att onda tider väntar - ja, mycket onda. Och mycket snart...
