Varje dag får jag massor med brev - de flesta i mejlform - från läsare av Expressen. Det har pågått i många år så jag har haft alla möjligheter att tänka efter.
Det har fört mig fram till en slutsats som kan vara rätt eller fel, men som jag tror på. Nämligen: Bli inte gammal i Sverige. Då tar dig djävulen!
Jag är själv gammal, 77 år, och utan tvivel en av de äldsta i bruk varande journalisterna i landet. Sen jag var 30 har jag bott utanför Sverige och rest flitigt - för att inte säga hektiskt - över hela världen men alltid med nedslag i det land som trots allt är "hemma". Jag har kommit till slutsatsen att Sverige är gamla människors Sydafrika: man föraktar och skuffar undan oss. Vi har i Sverige - helt klart - diskriminering, åldersdiskriminering.

Man kan vara jude eller grek, vilket är bra, och svart eller vit, vilket är bra. Men, men akta dig för att bli gammal. Då beskylls du, även av folk som borde begripa bättre, att stå i vägen, att hindra de yngre (dessa fantomer!) att få de jobb som tillkommer dem.
Värst är det för de som är dementa, vilket alla kan bli, och vårdas i olika specialiserade äldreboenden. Vi minns alla rapporterna från Piteå där alla låstes in nattetid. Man hade ingen personal, minsann.
Lite senare kom professor Mats Thorslunds upprörande utredning som slog fast att åldringsvården borde förstärkas med 10-20 procent mer personal. En ilsken läsare kommenterade - helt riktigt - att hundar ska rastas flera gånger om dan. Gamla gubbar och kärringar, ofta pappa och mamma till personer som anser sig åh, så viktiga - och åh, så beredda att ta ansvar - dessa gamla får möjligen frisk luft en gång om dan. Ofta nog inte ens det.

I december beslutade riksdagen att införa riktlinjer för bemanning i demensvården. Men problemet är större än så.
Nyligen fick jag mejl om en åldring som kördes hem i nattlinne och utan skor och - hur i helvete kunde det hända? - med fel nyckel till hemmet.
En annan, vårdad i hemmet, fick besked om att "i dag blir det ingen bäddning". Ingen tid.
Jag kunde fortsätta ur min egen inkorg nästan hur länge som helst, men det viktiga är att förstå bakgrunden.
Och bakgrunden är att Sverige är ett land där vi, från pampar i regering och kommuner till oss vanliga meniga kommit att bestämma oss för att mänskligheten bör delas upp i två kategorier: de gamla, som är improduktiva och till besvär och de yngre, produktiva, som håller hjulen i gång, betalar skatt och gör landet så stålblankt effektivt som "vi alla" önskar att det ska vara.

Den svenska inställningen till oss äldre är inte lika omänsklig som den som omfattades av herrarna Hitler och Stalin, men den präglas likafullt av åldersförakt och effektivitetsdyrkan. På sina håll (se ovan om Piteå) tar man steget fullt ut och behandlar de gamla (folk som jag själv och brorsan och syrran) som avfallsprodukter. Vi har haft vår tid, så åt helvete...
Det finns naturligtvis i Sverige söner och döttrar som älskar och hjälper sina föräldrar. Fint. Men den genomgripande attityden är förakt och fientlighet, undan för ungdomligt ess, gubbjävel...
Hur i all världen kunde det bli så...?