"En finansminister i spetsen för sin regering..."
Gunnar Sträng sa så då och då, inte nödvändigtvis på skämt. Anders Borg uttrycker sig säkert annorlunda, men vad är han egentligen om inte en Sträng som kombinerar hästsvans och ring i örat istället för svångrem och hängslen?
Hur som helst har Borg som representant för "det nya arbetarpartiet" precis samma uppgift som Sträng hade när han styrde (mer eller mindre) det gamla arbetarpartiet. Nämligen: att yxa till en budget som bevarar balansen i Sveriges ekonomi. Inte för hög arbetslöshet, inte för hög inflation, inte för många konkurser och - absolut inte - skenande statsutgifter.
I den budget som presenteras idag satsar Borg främst på att rädda fler från arbetslöshet. För få dundrar (s) talesman i finansfrågor, Tomas Östros. 220000 människor "göms bara undan". Borgs svar är att det gäller att rädda statens finanser - och att åtgärderna är tillräckliga, trots att arbetslösheten kommer att stiga till 11 procent.
- Alldeles för mycket, säger Östros.
Borgs replik är att inga skattehöjningar blir nödvändiga. Även om situationen onekligen är allvarlig.
Politik i Sverige handlar framförallt om pengar, i praktiken fördelningen av pengar. Det är fult att vara rik, så vida man inte heter Wallenberg, Johnson, Stefan Persson eller Fredrik Lundberg. Bonus måste man vara emot (ja, några veckor framöver) och tillhör man Rörelsen får man gärna ta emot vettlösa styrelsehonorar, men bara (hej, Wanja!) om det inte kommer fram.
Sverige har meckat sig ur 1900-talets ekonomiska och finansiella kriser med välståndet (om också inte alltid hedern ) i behåll. Den förste landsfadern, Per Albin ljög omsorgsfullt om att "vår beredskap är god" och klagade bittert över att Hitler och Mussolini, som båda kom ur "arbetarklassen" ställde till med krig. Händelsevis tjänade Sverige fantastiska pengar på dessa två arbetargrabbars galenskap. Efter kriget filade Gunnar Myrdal och Ernst Wigforss till ett helt vettlöst handelsavtal med Sovjet och lite längre fram i tiden slängde Nils G. Åsling miljarder på varven och textilindustrin för att rädda sysselsättningen Både jobben och företagen försvann prompt från jordens yta. Anne Wibble lovade att aldrig, aldrig devalvera - bara för att låta kronan sjunk genom golvet. Liksom den gör nu - ja, skrev jag inte just att ju mer saker och ting förändras desto mer förblir de desamma? Kjell-Olof Feldt, en annan principfast finansminister (i spetsen för Palmes regering) hatade löntagarfonder, men försökte likafullt införa dem. Lyckligtvis gick det inte.
Jag kunde ge fler exempel, men ovanstående räcker. Att Anders Borgs uppgift är svår är bara alltför tydligt. Han ska försöka styra landet - med hjälp av en ånyo devalverad krona - i ett läge där arbetslösheten ökar dramatiskt - nästa år saknar VAR TREDJE svensk ungdom jobb. Eftersom hela världen idag befinner sig i recession kommer exporten i n t e att kunna rädda situationen (oavsett devalveringen). Att nära en miljon pensionärer har det rätt ruttet förbättrar ingenting, men i vanlig ordning får de gamla vänta.
I precis detta läge kånkar Saab och Volvo och ytterligare några tiotusentaljobb spinner ut i ingenting. SAS hänger på repen och reseindustrin är groggy. Allt detta och mycket mer ska Borg försöka göra något åt. Att vara svensk finansminister (i spetsen för sin regering) är ingenting man önskar sig.
