I dag fyller Muhammad Ali 70 år. Han föddes som Cassius Clay i Louisville, Kentucky, blev världsmästare i tungvikt och var i många år (ni tror mig nog inte nu!) världens mest kända ansikte.
Vilken fighter han var!
Och vilken oemotståndlig skrytmåns!
Svettig och upphetsad rapporterade jag för er som läser Expressen om alla hans VM-matcher utom en.
Han tog mig till Kinshasa i Kongo (där de klippte telefonledningarna när Mubuto skulle se matchen; så nära hjärtinfarkt jag var!). Jag flög till Tokyo, till Houston, Texas, till Manila på Filippinerna och - Gu´vet hur många gånger - till spelparadiset Las Vegas som blev de stora matchernas Mecka.
Jag trodde Sonny Liston skulle slå ihjäl honom, men det blev tvärtom, ja, nästan. Jag såg honom få stryk av Joe Frazier men ta revansch. Kort sagt fick jag vara med om den märkligaste idrottskarriären i historien - och på många sätt den farligaste...
Ja, farlig! Man ser det nu när bilder visas. Av §den störste och den vackraste återstår - en ruin, en kringstapplande åldring som (så uppenbart, det är så hemskt) fått alldeles för många slag på käften. Och inte vilka slag som helst: Liston, Frazier (vilka bomber!) och Ken Norton och Cooper och alla andra. Hjärnskakning på hjärnskakning tills det knappt fanns hjärnceller kvar att skaka. Dessutom lider han av Parkinsons sjukdom.
Då och då fick jag snacka med honom, vilket inte var lätt. Första gången (han var fortfarande Cassius) behagade han somna från mina frågor. Jag satt där och glodde. Tills jag gick, ackompanjerad av hans snark.
Sen löptränade han före en match med tunga blysulor. Jag frågade:
- Är det inte dumt? Får du inte bättre kondis om du löper normalt?
Han tittade en aning föraktfullt på mig och svarade:
- Ingen annan ska göra det jobb jag ska göra...
Punkt, slut.
Naturligtvis hade han rätt. Han var unik. Många andra tungviktare har haft bättre drag i slagen: Joe Louis, Liston, Frazier, säkert också min vän Johansson från Göteborg. Det Ali hade var inte det fruktansvärda mördarslaget men en precision, en ringintelligens som ingen annan. Han visste vad motståndaren tänkte göra innan motståndaren tänkt det själv. Han kunde undgå träffar genom att luta sig bakåt - vanligtvis förbjudet! - och sticka sin raka vänster i ansiktet på vem det nu var, precis efter behag.
Han var en hederlig man. När han skulle i väg till Vietnam (ni som är lite äldre minns kanske det långa, vidriga kriget) sa han nej:
- Jag har inget otalt med de där Vietcong, sa han och blev avstängd från boxning i nära tre år.
Om han ändrat sig skulle han ha blivit hjälte i medier och officiella kretsar, bland maktens män och kvinnor.
Men han höll på sin åsikt (som jag inte delade) och gick miste om miljoner dollar och tonvis rubriker. Han valde också att bli Black Muslim - alltså medlem av en underlig och, enligt min uppfattning, rätt avskyvärd sekt.
I vått som torrt, i medgång och i motgång lika, höll han stilen. Han var en genial fighter och ledigt sin tids störste idrottsman, men framför allt var han sin egen man, beredd att offra allt för det han trodde på.
Bättre kan jag inte säga om någon människa och det enda som återstår är därför att höja ölglaset på hotellrummet i Berlin där detta skrivs och skåla med minnet och säga:
- Stort grattis, Champ!
