En tjej jag är bekant med fick på ett minst sagt tveksamt sätt tag på en fin lägenhet på Östermalm.
Hon var redan skriven i Sverige – utan att bo i landet – och flyttade nu officiellt in i lägenheten. Eftersom hon, fortfarande officiellt, inte hade inkomster fick hon bostadsbidrag och får det fortfarande.
Vilket är lite underligt, för att inte säga kriminellt, eftersom hon hyrt ut lägenheten. För 19 000 i månaden. Själv bor hon i en lyxvilla någonstans i Sydeuropa.
En annan bekant är sjukskriven trots att hon mycket väl skulle kunna jobba. Hon har en liten dotter. Båda går hos psykologer. En gång i veckan kommer en tant, betald av kommunen, och städer och /eller lagar mat. En annan tant, också betald av kommunen, tillhandahåller umgänge och transporter.
En tredje äger en bostadsrätt. Den vill Kronofogen sälja på grund av obetalda skulder. Banken tar sina pengar, fordringsägarna sina och vips har vi en bostadslös till i landet. Fint, va? Poängen är att den som har en bostadsrätt anses ha förmögenhet, även om alltihop (i vanlig ordning) är lån!
Jag kunde fylla hela min spalt med fler exempel på bedrägeri, idioti och godtycke, men ovanstående får räcka. Jag kom att tänka på saken när jag läste (i DN) om hur mycket svenska folket fuskar. Ja, inte bara svenskarna för den delen – jag känner till en hel del invandrare som, ibland via bulvaner, låtsas bo i Sverige men får bidragspengar hem till (exempelvis) Libanon. Men det är en historia för sig själv.
DN fastslår att svenskarna ”uppskattningsvis” fuskar till sig 10 miljarder kr per år. Det är mer än den slopade förmögenhetsskatten (som alltid var ett dåligt skämt) eller en fjärdedel av det försvar vi inte har, men fortfarande måste betala. 650 miljoner, alltså nära två millar o m d a g e n går till folk som är hemma med ett sjukt barn som i verkligheten befinner sig på dagis. Fler än vart femte fall av sjukt barn är fusk. Alltså, om jag alls förstår saken, en brottslig handling.
Den fråga som hr Reinfeldt och resten av regeringen – plus statssekreterare, generaldirektörer, etc , etc – borde ställa sig i sammanhanget är mycket enkel:
Hur kommer det sig att ohederligheten brett ut sig så enormt? Och varför gör man ingenting åt saken?
Svaret är självklart. Det är systemet, dumskalle! Vi har skapat ett system där skattetrycket är så hårt att minst hälften av medborgarna inte skulle få sina liv att gå ihop om inte stat och kommuner betalade tillbaka skattepengar i form av bidrag. De som har svårast att få mer än ett begränsat bostadsbidrag råkar, till allt elände, vara gamla kvinnor med garantipension: en jättegrupp som lever ibland under ibland en millimeter över existensminimum.
Att vi fortsätter som vi gör beror givetvis på att den väldiga byråkrati vi byggt upp, proportionellt störst i världen (och enligt vissa undersökningar m i n s t effektiv) helt enkelt har ett starkt intresse av att folk i n t e klarar sig själva. Man är beroende av att svensken är beroende: alkis, knarkare, sjuk, arbetslös, förtidspancho, i åtgärd, vårdbehövande. Eller – det måste sägas – fuskare! För den tjänsteman som ser genom fingrarna och pytsar ut pengar till nån som inte ska ha – se ovan! – skapar ju samtidigt en ”klient”, en kund som hjälper vederbörande att behålla jobbet.
Varför hålla hårt i skattebetalarnas pengar när man hjälper sig själv genom att blåsa iväg dem?
