I morgon inleds rättegången mot den man i Rödeby i Blekinge som sköt ihjäl en 15-åring med sitt jaktgevär och skadade en 16-åring svårt.
Låt mig erkänna – och ta den kritik som säkert kommer – att jag hoppas att mannen får så lindrigt straff som tänkas kan. I Rödeby kom två viktiga principer i dödlig kollision. Nämligen:
m Du skall icke dräpa. Det är fel att tillgripa dödligt våld mot medmänniskor. (Självmordsbombare är det mest föraktliga som finns.)
m Men. Vi har rätt att försvara oss och de våra, liksom vårt hem och våra ägodelar. Och vem vet hur mycket våld som är berättigat när någon trakasserat, hotat att döda och trängt sig in på min tomt?
Om jag hamnat i samma situation som mannen i Rödeby skulle jag antagligen ha handlat som han. I USA och Frankrike, de två länder där jag bott under mitt vuxna liv, skulle detta ha ansetts självklart. Om någon tränger sig in på mitt område – den privata plätt på jorden som jag arbetat och slitit för att skaffa mig – då får han skylla sig själv. Om någon som tidigare angripit mitt barn och min fru dyker upp och svär och viftar med tillhyggen: samma sak.

Men affären har två sidor till som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar. Det handlar om polisen. Och om familjen.
Polisen kom aldrig. Om den ingripit vid sammanstötningen – eller flera anmälningar, för att inte säga nödrop bakåt i tiden – skulle tragedin nog gått att undvika. Om risken för att bli gripen och straffad varit större skulle tonåringarna kanske ha varit mindre kaxiga och i 15-åringens fall just därför fortfarande i livet. Polisen ska förhindra brott. Det är den
i särklass viktigaste uppgift man har. Två fakta visar med iskall skärpa hur illa ställt det är:
1 Sverige har bara aningen över hälften så många poliser per hundratusen invånare som övriga EU-länder. Varför? Ja, pengar förstås. Budgethänsyn. Just därför ser man nästan aldrig en polis på stan – likamed fritt fram för våldsverkare och ligister. (Jag har mer än en aning om det jag skriver om. Min äldsta dotter rånades mitt på nyårsafton på öppen gata i en förort till Stockholm. Liknande inträffade, statistiskt sett, på styvt 200 platser i landet.)
2 Den nedbantade organisationen leder till att brottslingar inte straffas. I storstäderna klaras kanske tre procent av alla brott enligt strafflagen upp. Dessutom är fängelsestraffen, det är min privata uppfattning, alldeles för korta. Den som sitter inne rånar ingen, trackar ingen, misshandlar ingen – och riskerar inte heller att bli skjuten.

Ändå är det viktigaste familjen. Vad Rödeby i Blekinge beträffar har vi facit i hand. De ungdomar som, av anledningar okända för mig, trakasserade mannen med hagelgeväret och hans familj, hade rimligtvis alla föräldrar. Om några av dessa föräldrar visste vad som pågick utan att ingripa är de (liksom polisen) medskyldiga till det som hände. Om de ingenting visste, inte ens anade, tyder det på att kommunikationen varit fruktansvärd (ordet valt med omsorg) usel. Detta är naturligtvis djupt beklagligt – det är givetvis hemskt synd om alla inblandade.
Det viktiga är hursomhelst att vi i detta land på något sätt måste försöka återuppfinna riktiga föräldrar och riktiga familjer där alla hjälper och stöder varandra. Alltför länge har vi föraktat och förhånat den viktigaste institution som finns: kärnfamiljen, mamma, pappa, barn.
Vart detta leder framgår av det hemska dramat i Rödeby, vars slutakt inleds i morgon.