Några timmar innan jag fick höra att William Petzäll var död fick jag rapport om en nära släkting.

- Hon bara dricker, sa rapportören. Hon sitter i ett hörn sen tolv dagar tillbaka. Hon väger inte mer än fyrtio kilo (en gång var hon storvuxen) och har sittsår. Om vi inte får in henne på sjukhus dör hon. Det gör hon kanske ändå...

Tjejen vi talade om vägrade söka läkarvård. Hennes barn och andra anhöriga ville inte tillkalla läkare.

- Hon vill inte det, sa man.

- Men då dör hon ju!!!

- Tja...

Så kom rapporterna om William Petzäll, uppenbarligen en begåvad ung man, riksdagsledamot och - kunde man anta - på väg mot ansvarsfulla poster. Kunde man ha räddat honom?

Mitt svar är - rätt självfallet - vet inte. Det finns hopplösa fall. Om livslusten försvunnit och/eller giftet tagit överhanden är döden ett faktum redan innan livet flytt.

Men, men, men: detta hindrar inte att vi som finns omkring måste försöka. Jag vet att det låter fånigt, men det är vår plikt att ingripa. Ring polis, ring läkare, tvinga i väg fylleristen eller knarkaren till sjukhuset. Det finns absolut inga garantier för att behandlingen lyckas - både återfall och död är plågsamt vanliga - men försöka måste man.

Men om vederbörande inte vill?

I fallet med min släkting var det så. Hellre döden än sjukhuset, etc, etc.

I ett sådant fall finns bara en utväg. Man måste tvinga i väg den sjuke eller den sjuka - för det är ju sjukdom vi talar om. Alkoholister eller knarkare eller på andra sätt beroende har absolut inte någon "fri vilja". De är beroende och i värsta fall dödsdömda. Alltså måste vi som är vad vi kallar normala hjälpa dem.

I fallet Petzäll gjordes mycket, men uppenbarligen inte tillräckligt. Utan att vara insatt i detaljer tycker jag att det är konstigt. Riksdagen där han satt, först som SD, sen som "politisk vilde" (som det heter) är inte precis vilken arbetsplats som helst. Det är landets viktigaste politiska institution, vilket innebär att ledamöterna visserligen har betalt för att ha olika åsikter, men också har skyldighet att respektera och värna varandra. Ville ingen vara vän med William Petzäll? Drog man slutsatsen att "fan också, honom är det snart slut med" - men utan att samla sig till någon form av handling? Arbetskamrater bör hjälpa varandra.

Det finns naturligtvis hopplösa fall. Inte minst bland alkoholister och narkomaner. Många av dem är dessutom besvärliga - och då och då avskyvärda - patienter. Men medmänniskor är de likafullt. Om du är riksdagsman eller sjåare ska inte spela någon roll (vilket det dessvärre gör) utan alla ska tas om hand. Sverige tillhör, utan tvekan, världens mest civiliserade länder och vi är - följaktligen - utrustade med en vårdapparat av världsklass. Ändå finns det en tendens, alls inte obegriplig, att döma missbrukare. Om William knarkar så är det ju hans fel, inte sant?

Svaret är att vems "felet" är, är irrelevant. Att min släkting själv hållit i glaset förändrar ingenting. Inte heller finns det anledning att straffa Petzäll. Han blev onekligen fälld för narkotikabrott en gång. Det borde ha fungerat som en varningssignal, en tjutande siren:

- Den här killen är illa ute. Vi måste göra något!

Så blev det dessvärre inte...