"Dö med dig, gubbjävel! Detsamma gäller dig, kärringskrälle!
Dö rätt kvickt och se till att inte bli en belastning för de yngre.
Jag förgrovar, givetvis, men det är det budskap jag får när jag läser - ja, lusläser i mitt fall - artiklar och rapporter om löner, pensioner, sjukvårdsutgifter, etcetera. Land efter land, samma sak. Det sägs naturligtvis inte rakt ut, men framgår ändå tydligt att "vi gamla" (jag fyller 80 i mars) inte precis är önskvärda.
Leva får vi väl, kanske, men vi bör absolut inte jobba, utan " kliva åt sidan och lämna plats för någon yngre". Sen bör vi krypa in i ett hörn och leva på pensionen. Eller ännu bättre, ja, se ovan.
I varje fall bör vi lämna arenan och lämna rampljuset åt de yngre. Vi bör bli det osynliga folket.
Ungefär detsamma gäller, fast mer eller mindre, i alla industrialiserade länder. På andra håll, ta det väldiga Indien till exempel som jag besökt flera gånger, är problemet på många sätt både större och mindre.
Inte alls lika många blir särskilt gamla - levnadsstandarden är lägre, vilket betyder lägre medellivslängd, alltså färre gubbar och kärringer. De som inte dör får försöka "göra rätt för sig" på något sätt. Gammelfarmor kan ju ta hand om ungarna eller ibland till och med laga mat.
Dessutom bor man sämre, vilket i princip innebär att flera generationer, i allmänhet tre, får försöka samsas under samma tak. Detta kan leda till gräl och motsättningar, ja, ibland till och med mord, men ger samtidigt säkert oftare sammanhållning och därigenom gemenskap. Effektivitet, som vi tänker så mycket på i västvärlden, är inte nödvändigtvis samma sak för alla.
Jag inser att jag diskuterar ett olösligt problem. Det kommer med åren. När jag var yngre, ja, mycket yngre, pläderade jag en gång för att alla över 50 borde skjutas. Så skulle det bli yngre och bättre i världen. Lyckligtvis fick jag rejält mothugg när jag framförde mina åsikter (om det nu är ordet) och rätt snart ändrade jag mig.
Dum har man rätt att vara (inte bara när man är ung) men klarar man av att ta reson är det bättre. Dessutom: Kunde någon berätta sagor bättre än urgamla farmor när hon satt där under körsbärsträdet i Söndrum?
Det är min uppfattning, som givetvis kan vara fel, att amerikanerna klarar av det där med ålder lite bättre än vi på den här sidan av Atlanten. I USA är en man inte på samma sätt som i Europa någonting man kan stoppa in i en kategori.
Han är - vågar jag säga det så? - mycket mera en individ; han är det han är, företagare, stålarbetare, farsa, broder, äkta man och dessutom troligen italienare, svensk eller vad som helst. Han gör vad han vill (men bör hålla sig utanför fängelset) och kan bli vad han önskar, "the sky is the limit".
Jodå, visst idealiserar jag. Visst hamnar amerikaner i finkan eller rännstenen oftare än européer. Visst, men det känns ändå för mig som om friheten att vara vad man önskar (eller råkar bli) är lite större däröver.
Det är nog, misstänker jag, ett arv från den stora invandringstiden. Många föddes i USA, men de flesta valde att komma dit. Man fick ta sina chanser (och sina risker) och det var precis vad man ville.
Men givetvis kan jag ha fel.
