Den sommar som vinglar mot sitt slut är en av de värsta - troligen den värsta - i mitt långa liv.
Anledningen är sjukdom. Och framför allt upplevelsen av Sverige, det land jag lämnade för 48 år sen, men givetvis har besökt - rejält långa besök! - varje år, vinter lika väl som sommar.
Svenskar och svenskor älskar att gnälla - vädret, skatterna, tv-programmen, invandrarna och (mindre ofta) grannarna. Paradoxalt nog gillar man också att skryta. Om jämlikheten - som inte finns. Och jämställdheten - som inte heller finns.
Och så vården. Officiellt framställs den alltid som stålblankt effektiv, rättvis och - ja, naturligtvis! - bäst i världen.
Denna sommar har jag på nära håll upplevt hur en åldrig anhörig och en alkoholiserad släkting i medelåldern malts runt i systemet.
Den gamla damen (hon är 87) vårdades först på ett av våra mest berömda sjukhus. Man kom fram till att hon hade Alzheimers sjukdom. Därför testade man mediciner, uppiggande, nerdämpande, bromsande, etc. Hon hallucinerade, gav uttryck för tvångstankar och irrade omkring i korridorerna, ibland i tron att hon var hemma.
Personalen var till så gott som hundra procent välvillig, ja, direkt snäll, men också fåtalig. Dessutom var inslaget av invandrare (oftast tjejer) uppseendeväckande stort. Det ledde ibland till betydande språksvårigheter - särskilt besvärligt för gamla människor.
Demenssjuka personer irrade omkring i korridoren, snackade konstigt med varandra och personalen och skapade ett intryck av kaos. Mitt uppe i detta kaos flyttades den gamla damen till en mindre vårdavdelning - utan att man utvärderat den behandling hon fått, alltså i första hand mediciner. Oro och trassel...
Samtidigt fick min yngre släkting antabus i en annan del av stan. Hennes dotter sändes till en stödfamilj och själv väntade hon - då och då besökt av en stödperson - på plats på någon sorts vårdanstalt. Väntade och väntade. Och väntade. Något hon gjort under en stor del av det ostrukturerade missbrukarliv hon levt i minst 20 år.
Finns det bot för människor som hon? Kan någon läkare bota en person som - efter behandling på en rad berömda anstalter - tycks mera passiv, mera låst i sig själv än någonsin...?
Jag kunde dra flera exempel. De sjuka irrar omkring varandra (och personalen) i korridorerna. Alla vill ha kontakt och många vill berätta, ibland sanningen, ofta konstiga sagor. Dock är det något annat som slår mig hårdast. Nämligen: Så många, så fruktansvärt många, av de patienter jag möter, är uppenbarligen övergivna av sina familjer. Varför?
Jo: snart nog klarnar bilden. I Sverige finns familjen inte riktigt längre.
Inte på det gamla sättet när det var föräldrarnas plikt att vaka över och ta hand om barnen och barnens plikt att göra detsamma för föräldrarna när den dagen kom. Vård och omsorg blev "samhällets" plikt.
I stället för mamma så kom en sjuksköterska, kanske snäll och välutbildad, men också belastad med en rad andra patienter och framför allt inte mamma. I stället för besök av barn fick de gamla ofta - ingenting.
Mänsklighet sitter trångt i Sverige.
Vi borde försöka återinföra den...
