Egentligen behöver jag väl inte skriva mer, men ett par observationer vill jag gärna rädda från glömskan.
Den första är denna.
Jag kan givetvis ha fel, men jag är helt övertygad om att de olika fackförbundens bossar räddade Wanja mot sina medlemmars vilja!
De senaste dagarna har jag blivit överöst med internetbrev – som aldrig förr! – från ”vanligt folk”.
Jag fick en hel del brev och telex förr i tiden också, men nätet har öppnat för tiotusentals fler läsare.
Folket – vågar jag skriva det? – talar numera inte uteslutande genom ombud. Det har fått sin egen röst.
Många har identifierat sig som fackmedlemmar, alltså anslutna till LO och förklarat att bossväldet är ”för jävligt”.
Speciellt är man ilsken över att Wanja och andra berikat sig – helt enkelt fått ut bonus! – genom välavlönade styrelseuppdrag.
65 000 för ett par möten om året, om ens det, det sticker!
Wanja hade (om jag minns rätt) 24 sådana uppdrag och folk är förbannade.
Hur kan hon av alla, skälla på bonusar? Hyckleri! skriver folk och – jag har kollat – förvisso inte bara till mig.
Det vi upplever, mer eller mindre för första gången, är hur folkets vrede väller fram via nätet.
På samma sätt som det hjälpte Obama till Vita Huset – och det var på nätet han vann! – för en tsunami av e-mejl fram kritik och misstro mot Wanja.
Det kommer att kosta sossarna dyrt i nästa val, tror jag. Korrigera mig om jag har fel.

Wanja vann, om också en Pyrrhusseger. Mona förlorade däremot rakt av. Hon försökte kasta skulden för (S) katastrofala siffror i senaste opinionsmätningar på Wanja och AMF. Det funkade inte.
Sahlin framstår alltmer som kejsarinnan utan kläder. Hon vänder sig hit, hon vänder sig dit, hon samarbetar, fast egentligen inte, et cetera, et cetera. Om Per Albin betett sig som Mona skulle han inte ens ha varit en fotnot i historien. Nu har hon strängt taget bara en chans kvar, nämligen att den ekonomiska krisen fördjupas.
Om det blir riktigt illa svänger opinionen mot den sittande regeringen – så blir det alltid – och folk kräver förändring, något nytt.
Hur illa det blir vet varken jag eller någon annan människa i världen. Inte heller vet vi med den minsta säkerhet hur Sveriges väljare kommer att uppleva situationen. Osvuret är alltså bäst, som alltid.

Detta sagt är det svårt att uppleva vänsterblockets genomklappning som något av det mest dramatiska som hänt i svensk politik på många, långa år. Det är svårt att befria sig från misstanken att grundorsaken heter Pengar. Fackpamparna har i alla tider, åtminstone så länge jag varit med, predikat mot att ”kapitalisterna” tjänar för mycket. Bonus blev ett skällsord. Samtidigt förstärkte samma fackpampar sina inkomster på ett sätt som vi, om vi så vill, kan kalla hemlig, dold bonus.
Inte tal om att tjäna murar- eller metallarbetarlön! Nej, mer skulle det vara – fast i hemlighet.
Wanja och Mona gjorde sig själva – jobbade hårt på det! – till Låtsasproletärer.
Tills bubblan sprack.