Krönikan kallade fram en lavin av brev och mejl. Jag läste och läste och fann – först ledsen och sen rasande – att situationen är betydligt värre än jag trodde.
– Vi är så rika, hjulen rullar, skriver en 67-årig dam…vi hjälper Gud och alla människor, men det är en skam att vi alltid får stå tillbaka…Dom svälter oss sakta både fysiskt och psykiskt…

Samma dag jag fick brevet, läste jag i tidningen att vi i dag har 48 500 dollarmiljonärer i landet – folk med så mycket pengar, p l u s bostad. Det stod, lite skrytigt (och dessutom felaktigt) att inget annat land sett antalet miljonärer öka lika kraftigt. OK, det är inget fel på rikedom, men är det rimligt att vi  detta rika land har ungefär TIO GÅNGER SÅ MÅNGA  fattigpensionärer som dollarmiljonärer , de flesta kvinnor som måste leva på just över 4.000 i månaden efter skatt och hyra?
Det jämlika Sverige är i själva verket bland det mest ojämlika som finns, tänkte jag. Och framför allt diskrimineras vi gamla – inte för inte är den vanligaste beskyllning jag möter i de hatbrev jag får, den här:
– Du är GAMMAL!
Ålder, tvingas jag konstatera, är Sveriges spetälska – det alla skyr, spottar på och vänder ryggen åt. Jag blev ännu mer övertygad om saken när jag läste ett mejl från Lena:
– Jag har jobbat i 35 år med gamla dementa åldringar och har förstått att ingen i det svenska samhället står så långt ner på skalan som dessa.
– Det ska vara kostnadseffektivt.
– Blöjorna ska ta fler och fler liter kiss för att toalettbesök ska bli så få som möjligt – om ens några!
– Samma blöja en hel dag är mest kostnadseffektivt.
– Bajsa ska de göra på bestämda dagar eftersom bemanningen på helger är så minimal att ingen  får bajsa då.
– Den som inte ätit upp maten är förmodligen inte hungrig, så tallriken plockas bort. Vem har tid att mata?

Så långt Lena som jag tackar varmt för detta brev från verkligheten. De åldringar som ligger där i sin egen avföring, hjälplösa och glömda, var nästan alla människor som arbetade för att kunna betala mat och hyra – och VÄRLDENS HÖGSTA  SKATTER. Många av dem sa säkert – hur många gånger har vi inte hört den repliken? – att visst, visst betalar vi mycket, men skatterna ger oss ju trygghet. Vi får vård om vi blir sjuka och när åldern kommer blir vi omhändertagna. Vi behöver inte hoppas på allmosor eller ens på hjälp från våra barn – vi har ju Staten!
Sanningen tycks vara att Staten, som egentligen är en samling politiker och tjänstemän i riksdag, kommuner och landsting, uppenbart bestämt sig för att gamla människor är en restpost och  en ren belastning. Många röstar inte alls och de andra sprider sina röster mellan olika partier, vilket betyder att gruppens inflytande är minimalt.

Av allt detta finns bara en slutsats att dra:
Tillhör man den lilla gruppen dollarmiljonärer kan man kanske betala sig till en lite mera människovärdig tillvaro på ålderdomen – fast det gäller att hålla sig frisk och alert.
Och tillhör man inte de rikas skara bör man nog undvika att bli gammal och skröplig. I varje fall i Sverige och framför allt i semestertider.
Ni vet vad jag menar.