Det var den 20 juli 1969, en dag som förändrade allt.
Och kanske ingenting.
Sex år tidigare, när jag var grön som gräs som denna tidnings korrespondent i New York, sköt och dödade Lee Harvey Oswald president John F. Kennedy. En annan dag som förändrade allt och - möjligen - ingenting.
Nu stod jag där vid sidan av Arne Thorén, min vän och konkurrent.
Arne smattrade på som en hes kulspruta och själv försökte jag fatta det omätbara och ofattbara att många tiotal, kanske hundratal miljoner människor stirrade - utan att se - på samma sak.
Nämligen månen, den första månlandningen, det första steget i den lilla mänskliga gnetens erövring av universum.
Jag är romantiker. Jag kände tårar i ögonen (men vet absolut inte varför). Lite senare grät jag igen när jag hörde tv-kommentatorn, den oförliknelige Eric Sevareid, avsluta sin rapport med orden:
- For they were young at heart. And last night, they were dancing on the moon...
Ja, de dansade, i varje fall Neil Armstrong, som dog häromdagen och "Buzz" Aldrin (svenskättad till tusen i nästan varje artikel vi skrev).
Över dem - eller var det under eller runt? - flög piloten Mike Collins rymdskeppet som tagit dem hit. Och skulle ta dem hem.
Allt detta kom tillbaka häromdagen när vi fick veta att Armstrong - den elegante men tystlåtne ledaren för expeditionen - gått ur tiden. Han var en hjälte i klass med Columbus eller bröderna Wright eller någon av de stora vikingarna som seglade till Vinland men hamnade på Grönland. Eller så.
Samtidigt är skillnaderna kanske större än likheterna. Den här gången kunde miljoner människor se och ändå ingenting se, lyssna och entusiasmeras - eller deprimeras - av rapporter de inte förstod. Som Norman Mailer skrev om en av de första månraketerna:
- Äntligen hade människan skapat något med vilket hon kunde tala till Gud.
Norman drack ju rätt häftigt. Kanske var han full när han skrev det där. Men än sen...?
Ingenting blir ju sämre av att månraketen som bar Neil och Buzz och Mike i det väsentliga skapades av en tysk nazist (på sin tid), Wernher von Braun.
Om Hitler hade vunnit kriget skulle Wernher med stor sannolikhet inte blivit amerikanska medborgare och den förste mannen på månen skulle med lika stor sannolikhet inte hetat Neil Armstrong.
Wernher ledde på ön Peenemünde utvecklingen av bland annat W2, den fruktansvärda raket som kunde ha vänt kriget till nassarnas fördel om den kommit i spel i tillräckligt antal och tidigare i kriget. Vilket bara bevisar en sak: om du är tillräckligt värdefull, till exempel som raketforskare, blir du inte dömd som krigsförbrytare. I stället får du kanske hjälpa till med utforskningen av universum.
Mycket har hänt sedan Niel och Buzz trampade omkring - i blytunga stövlar för tyngkraftens skull - på vår satellit där ute i rymden.
Sovjet klappade ihop och blev Putin-land. Östeuropa blev mer eller mindre fritt från det ryska oket och kineserna dyrkar inte längre Mao Zedong. Rymden är inte en amerikansk koloni och troligen vet de flesta av jordens människor knappt någonting alls om den där landningen för 43 år sen.
Även ofattbart stora händelser försvinner i minnets töcken...
