Benazir Bhutto var, framförallt, en obeskrivligt modig kvinna.
Hon beskylldes, helt korrekt, för korruption, hänsynslöshet och iskall maktlystnad: allt egenskaper nödvändiga i politiken i Pakistan (och många andra länder).
Men hon var också en idealist, beredd att kämpa för de små och fattiga i landet, för sin förnedrade familj och - vi bör inte glömma det! - för kvinnors rätt i den muslimska världen.
Kvinnor som av alltför många primitiva män (en del mindre primitiva) betraktas som andra klassens människor, beslöjade och undanskuffade varelser.
För dessa varelser och de miljoner män som i verkligheten är lika förtryckta ville Benazir kämpa.
I går dog hon för dem.
Hon var ingen ängel, ingen Moder Teresa. Hon valde en svårare och farligare väg – därav hennes storhet.
Hennes väg mot makten – och döden – började den 4 april 1979. Den dagen dog hennes far, Zulfikar Ali Bhutto, när ett rep, bödelns rep, knäckte hans halskota tidigt på morgonen i Islamabad. Klen tröst att den man som bestämt att han måste dö, presidenten/generalen Zia al-Haq, några år senare sprängdes i luften. Att härska i Pakistan är ett spel med livet som insats.
Benazir bestämde sig för att spela det spelet.
Kosta vad det ville.
Hennes far hade varit president 1971–73, premiärminister 1973–74. Han och hans familj stod på dussintals dödslistor – och gör det fortfarande.
Benazir, då 36 år, visste att hon hade alla odds emot sig. Hon var kvinna. Hon var vacker, välutbildad (främst i England) och sofistikerad: alls ingen merit hos det mäktiga prästerskapet. Hon tillhörde islams minoritetssekt, shia. Hon hade emot sig ett militärt etablissemang packat med fundamentalister och (något senare) al-Qaida. Hon var också – det kan inte förnekas – gift med en girig och korrupt man som småningom hamnade i fängelse.
Benazir Bhutto tog ledningen för det parti fadern grundat, PPP (Pakistan Peoples Party). Hon förde det till seger och blev premiärminister.
Dock bara för att bli störtad, anklagad för korruption och snabbt driven i landsflykt – en lösning som gjorde att man slapp blodsutgjutelse och som därför passade henne och motståndarna lika bra.
Under tiden som premiärminister blev hon en av världens stora rubrikpersoner: hyllad som en popstjärna, omskriven som ingen pakistansk kvinna före henne. Hon blev (förlåt ett klumpigt uttryck) en drottning från österlandet, en mediaälskling av första storleksordningen. En bidragande orsak var givetvis hennes skönhet, aldrig mer än hjälpligt dold av muslimska slöjor som hon förstod att arrangera utomordentligt raffinerat. I Sverige intervjuades hon bland annat i Expressen (av Lena-Katarina Svanberg och Knut-Göran Källberg). I USA, England och andra stora länder slogs TV och tidningar om att få intervjua och avbilda henne – en ständig källa till förnyat och fördjupat och till sist dödligt hat hos hennes motståndare.
Hennes budskap, trots virvelstormen av publicitet, alltid detsamma:
Pakistan måste bli ett rättvisare land.
Ett stabilt land.
Ett land där man måste utrota fattigdom, diskriminering och extremism.
Hennes förkunnelse riktade sig ofta mot den nuvarande presidenten Pervez Musharraf, ”vald” först i en militärkupp, därpå helt nyligen i ett ”val” som bara kan betecknas som en fars. Småningom kom Bhutto och Musharraf lika fullt överens om att de, för Pakistans skull (och för sin egen skull!) borde försöka styra Pakistan tillsammans. Bhutto återvände för att utsättas för ett mordförsök som dödade 150 människor, men mirakulöst sparade henne, omedelbart efter landningen.
I det sammanhanget skrev jag i Expressen att ”hon har goda chanser att vinna valet i januari. Om hon överlever till dess…”
Det låg en orolig fråga i den meningen.
I dag vet vi svaret.
