Aldrig ska jag glömma den kvällen. Vi satt hemma i köket i Slöinge när radion berättade att "Hitler är död!".
Vi hurrade och applåderade spontant. Lite senare kom en granne förbi, bra på snusen. Vi berättade för honom och han svajade på klackarna och vinglade och tog god tid på sig med att stöta fram:
- Då har han skötet sej...
Vilket visade sig riktigt. Adolf sköt, om jag minns rätt, först älskarinnan, Eva Braun, sen sig själv. Världens genom tiderna störste skitstövel var borta. Ja, så tyckte vi i alla fall i Slöinge, nära Falkenberg, i Hallands län.
Kort tid senare, för i dag precis 67 år sen, tog kriget slut - det sista (?) världskriget och det blodigaste i världens historia. I Slöinge var lidandet inte så stort (även om vi tvingades dricka surrogatkaffe) men när jag luffade nere i Europa lite senare svindlade tanken - vilket ofattbart jävla helvete det där äcklet med den löjliga mustaschen hade ställt till! Söndersmulade hus, magra och bleka människor, fattiga horor överallt...
Det var inte svårt att förstå, på den tiden, att det största hotet mot människan är människan. OCH någonting hände.
Nämligen atombomben. Konstruerad av främst amerikanen Robert Oppenheimer och, snart nog, monterad på raketer framtagna av forskarlag där tysken Werner von Braun var ledande. En annan tysk, superspionen Klaus Fuchs, såg till att Sovjet snart nog också hade "det slutliga vapnet". I Sverige arbetade vi hårt på vår egen atombomb, men svårigheterna var stora och i slutet på 60-talet lades projektet ner - "vi", alltså regeringen, bestämde att det amerikanska "kärnvapenparaplyet" räckte fint. Det har det också gjort...
Om vi undantar Hiroshima och Nagasaki (och 250 000 offer direkt och många stråldöda senare) har ständigt fler och farligare kärnvapen fått ligga still i lager, aldrig använda. Om det smäller kommer "de levande att avundas de döda", men hittills har förnuftet segrat och troligen - jag tillåter mig att hoppas här - fortsätter det så. Fred i vår tid, som den lille mannen sa. Fred denna åttonde maj.
Fred, men inte frid. Två dar före VE-dagen hade Frankrike val, Sarkozy mot Hollande, "Bling Bling" mot M. Normal. Normal, det vill säga Hollande, vann. Jag var inte ett skvatt förvånad. Sarkozy lyckades aldrig göra sig populär - killar med inbyggda höga klackar för att verka lite längre lyckas sällan med det. Dessutom är "Sarko", som han också kallas, irriterande snobbig. Han spred en känsla av att för honom och hans eleganta dam, Carla Bruni, var lyxliv i Parissocieteten viktigare än vad vanliga Svennar sysslade med.
Hollande för sin del var inte speciellt mer inspirerande. Han framstod som en kamrer, pålitlig och hygglig på att räkna, men på alla sätt ointressant. Att Ségolène Royal, som en gång var hans partner, förlorade sitt presidentval för några år sen, hjälpte givetvis inte till, men big deal: det viktigaste var att "Bling Bling" inte fick vinna. Fransmännen är cyniska: ska man ha en nolla i Elysée-palatset, så ska det synas tydligt att han är just det - en nolla!
