"...MEN DET BLIR INTE KRIG".
Den rubriken skrev jag för tämligen exakt 50 år sen och händelsevis i Aftonbladet, där jag då jobbade. Det handlade om de händelser som gick till historien som "Kuba-krisen", när den lille koleriske Chrusjtjov - efterträdare till själve Stalin - skickade atomladdade raketer till Fidel Castro. Nu hotades New York, Washington och massor av andra, amerikanska städer - med miljoner försvarslösa människor - av förintelse.
Detsamma skulle naturligtvis drabba Moskva, Leningrad, etc. USA hade ju betydligt fler och hårdare laddade raketer. Vi stod helt enkelt - det svindlar fortfarande till när jag skriver detta! - inför den värsta katastrofen i historien. Människan var kanske på väg att förinta sig själv och det var nog nästan bara jag - en ung och ärelysten idiot - som vågade vara säker på att allting i n t e skulle gå åt helvete.
Hur upphetsad - säg glödande, atomladdad! - situationen var illustreras kanske bäst av episoden med de två telegrammen. Kreml avfyrade två: det första relativt försonligt, det andra ursinnigt. Kennedy valde - efter diskussion med sina rådgivare - att "glömma" telegram nr 2 och svara på det något mera försonliga.
Småningom punkterades krisen. Det blev inte krig, men senare har forskningen visat att det berodde minst lika mycket på förnuft i Moskva, som på inställningen i Washington. På båda sidor fintade och bluffade ledarna - som de alltid gör - men katastrofen uteblev. Exakt hur och varför saker och ting ordnade upp sig har ingen lyckats förklara, framför allt av det skälet att USA-fiender alltid skyller på amerikanerna, medan USA-vänner gör tvärtom. Dokument och intervjuer i båda riktningarna vimlar det av i dessa dagar.
Femtio år senare är jag och säkert många miljoner andra gubbar och kärringar hur som helst tacksamma för att vi fick leva. Det betyder alls inte att vi är ute ur skogen.
Iran har eller får snart atombomben. De desperata och inkompetenta ayatollor som styr kan hitta på precis vad som helst. I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att Bomben snart nog kan tillverkas i mååånga länder - eller kanske till och med av en tillräckligt rik och välorganiserad kriminell organisation. Stöld av kärnvapen, kanske i Indien eller Pakistan, är också en obehaglig möjlighet.
Israel som har bomben kan inte acceptera att fanatikerna i Teheran får möjlighet att åstadkomma den andra förintelsen. Alltså måste vi räkna med överfall och/eller preventivkrig.
Syrien befinner sig i blodigt sönderfall och turkarna ser med ångest grannlandets tilltagande kaos. Det kommer med säkerhet en dag då flyktingströmmarna måste stoppas. Och givetvis - vi talar om Mellanöstern här - kommer man att ta till våld.
Irak är upptaget av interna stridigheter och detsamma gäller Libyen och - i någon mån - hela Nordafrika.
Detta stämmer också för det viktigaste landet i norra Afrika, Egypten, som knappast sett stabilitet sen faraos tid.
Kort sagt: stor fara å färde. Men, men man kan också slå fast att kärnvapnen med stor sannolikhet har gjort politiker och statsmän mera försiktiga. Efter Hiroshima och Nagasaki har "det slutgiltiga vapnet" inte använts utom i propaganda och som underförstått hot.
Kan man säga att Bomben har hjälpt till att bevara freden?
Javisst!
