På besök i Paris - där solen öser ner och kaféerna blommar - läser jag artikel efter artikel om Europas kris och hur våra ledare, i god demokratisk ordning, tjorvat till allting...
En tidning (dock svensk) hänvisar faktiskt till Herbert Tingstens bok "Demokratins seger och kris" där han analyserade världens problem. Boken kom ut 1933, det år jag föddes, bara två månader efter Hitlers makttillträde (som alltså inte störde mig, inte det ringaste)...
Adolf Hitler, utan tvivel en av de värsta olyckor som drabbat världen. 1939, när jag var sex, fick han i gång ett krig som varade till 1945 (när han sköt sig) och lade Europa i aska och ruiner (som det heter). Kriget var en katastrof som kostade miljoner människor livet - händelsevis det enda liv de hade.
Sverige klarade sig undan, som vi vet, om vi undantar några tokstollar som värvade sig i Tyskland. Själv var jag med i ett gäng i Slöinge som kastade sten på de tåg som tog tyska soldater på permis från Norge till hemlandet. Jag skriver det jag skriver för att ge lite perspektiv.
Det stora, allt förstörande tredje världskriget - utkämpat med kärnvapen - blev aldrig av. Och blir det med stor sannolik inte heller. Tio poäng för förnuftet!
Istället fick vi dagens ekonomiska och sociala kris som professorer och kommentatorer ihärdigt försöker förklara. Något som de - lika ihärdigt - misslyckas med.
Det alla verkar någorlunda överens om är att Grekland är värst misskött, tätt följt av Irland, Portugal, Italien, Spanien och - i någon mån - Frankrike. Överallt har stater, individer och företag lånat för mycket, producerat och sålt för lite och därför - hur skulle det kunna bli annorlunda? - lånat ännu mer.
Frågan som ingen kan besvara med säkerhet är om man ska komma ut ur krisen genom att låna mer och blåsa på eller strama åt (och ändå blåsa på).
Eftersom vi gudskelov har demokrati gäller det att utforma alla åtgärder så att ingen drabbas (vilket är omöjligt) och så många som möjligt blir omvalda. Ja, det senare gäller naturligtvis bara politiker vid makten. De som sitter i opposition vill i stället bli invalda, i allmänhet med hjälp av ungefär samma åtgärder som de på motsidan.
Samlingsnamnet på situationen är alltså KRIS. Det bör tilläggas att USA fått en släng med av sjukan, liksom ett antal länder i Asien. Sverige framstår mer och mer som riktigt välskött (tack, Anders Borg & Co) men landet råkar vara litet och betyder inte särskilt mycket (utom för oss svenskar, förstås).
Så det ser rätt dystert ut.
Att en del politiker stupar vid sidan av banan gör väl inte så mycket (somliga kan kanske rentav bli landshövdingar). Däremot blir livet taskigare för vanliga knegare, i första hand de som drabbas av arbetslöshet. Fallande efterfrågan ställer till problem för både små och stora företag och folk blir rädda för att spendera - vilket förvärrar krisen.
Hur kommer vi ut ur krisen? Mitt ärliga svar är att det vet jag inte. Men ett vet jag: bättre tider kommer... och de kommer utan att Tyskland (eller USA eller Ryssland eller Kina) upprustar. Utan krig, atombomber och miljondöd.
Det är alltid nåt...
