Polisen i Sverige funkar inte.
Det är den slutsats vi måste dra av Engla-mordet. Och Rödebyfallet. Och Ricardofallet. Och dussintals andra.
Detta beror inte på att enskilda poliser är kass. Jag känner många bra. Felet ligger i systemet – här som på så många andra områden.
Dessvärre gäller precis detsamma för det vi kallar rättsskipning, kriminalvård och Gud vet allt.
Vi satsar på – och skryter med – vård och rehabilitering av brottslingar. I stället borde vi prioritera kamp mot organiserade ligor och säkerhet på gator torg: för individer, små flickor, gamla män, alla.
År 2007 utsattes 225 svenskar och svenskor för misshandel varje dag! Vi läser ständigt om det: skottlossning i Brandbergen, knivstick i Angered, etc, etc.
Ovanpå detta 4 749 våldtäkter, en uppgång med 13 procent på ett år. Och värre, oändligt mycket värre: bara 14 procent av fallen, lite fler än vart tionde klaras upp till den grad att gärningsmannen straffas. Det är, med anda ord, tämligen riskfritt att begå brott i Sverige.
Vi kallar oss för rättsstat, men är vi det? Fråga Englas föräldrar? Fråga vem som helst av de långt över 80 000 som blev misshandlade utan att ens få den tillfredsställelsen att den skyldige straffades. För den som gitter bry sig talar siffrorna för sig själva…
Enligt BRÅ:s statistik anmäldes i fjol 1 306 324 brott (7 procent fler än 2006). En bråkdel, 16 procent, klarades verkligen upp. Rättsstat? Knappast. Brott ska helst förhindras – vilket hade varit möjligt både fallet Engla och fallet Rödeby – men när de begåtts ska de straffas.
Okej, jag hör redan den obligatoriska invändningen: hur är det andra länder (till exempel ditt förbannade USA)? Svaret är att frågan är fel ställd. Det som spelar roll i Sverige är inte hur det står till i USA utan hur det står till i Sverige.
Enligt min uppfattning – och jag minns den tid då man aldrig låste dörren – har vi lyssnat för mycket på kriminologer, psykologer och andra experter (inklusive politiker) med dalt och rehabilitering på hjärnan. Vi har glömt en sanning som lite drastiskt kan sammanfattas så här:
Om Anders Eklund suttit inne, som han borde ha gjort, skulle Engla ha varit en levande flicka i dag. Den som sitter inne mördar inte. Eftersom återfallsfrekvensen är hög borde alla våldsverkare utan undantag dömas till hårdare straff och ransonerad frigång och permis. De råskinn som dödade Ricardo fick straff som i de flesta länder skulle betraktas som löjliga – särskilt om man visste hur komfortabel den så kallade vården kan vara. Minskar denna vård med silkeshandskar risken för återfall?
Jag ber om ursäkt att jag går motströms – men det tror jag inte! Däremot vet jag, som redan sagts att den som sitter inne kan inte begå brott utanför murarna (utom i så fall på permis).
På Palmes tid proklamerade statssekreterare Ove Rainer den doktrin enligt vilken brott mot staten, även kallad samhället ska bedömas allvarligare än brott mot individer. Så ohyggligt fel!
Systemet borde vara till för individen, inte tvärtom. Men Sverige har hälften så många poliser per capita som andra EU-länder. Dessutom är alltför många av dessa poliser sysselsatta med att skriva rapporter och vända papper på kontoret. Vi svenskar är illa skyddade.
Alla vet det. Varför är det så?
