Sverige är ett hårt land. Hårt och hycklande.
Detsamma gäller för många andra länder men Sverige är nog - enligt min uppfattning, som givetvis kan vara fel - ett av de mest förljugna.
Någonstans på vägen fick vi för oss att vi är bäst i praktiskt taget allting. Kanske började det med att vi slingrade oss undan det andra världskriget och därför snart var rikare än alla omkring oss. Hajpandet av folkhemmet och (S) långa maktmonopol spelade också in.
Jag har bott större delen av mitt liv i USA eller Frankrike och rest jorden runt i snart femtio fantastiska år. Ingenstans har jag upplevt föraktet för, motviljan mot äldre människor så starkt som i mitt hemland, Sverige.

Jag skriver det jag skriver efter en lång rad månader i landet (som jag annars lämnade 1963). En nära släkting är sjuk och vi har hjälpt till med vården, efter fattig förmåga. Vi har kommit i nära kontakt med läkare och sjukhus, sköterskor, biträden och massor med patienter, alla äldre, många dementa.
Dag efter dag har jag blivit mer och mer övertygad om att den viktigaste regel som gäller kan formuleras så här: En svensk man eller kvinna bör dö så snart som möjligt efter att han/hon blivit pensionär.
När man pensioneras blir man tärande, dessutom ofta sjuk och velig. Man bidrar inte längre, utan lever upp andras pengar och tar plats alldeles i onödan.
Det är helt enkelt inte rationellt, alls inte effektivt att dra på en massa åldringar som ingenting gör.
Ja, utom att konsumera pengar som andra tjänat. De unga, de effektiva, de som är fram-tiden (i alla fall tills de blir äldre).
Pengarna är viktigast. Ett färskt exempel på det visas i SVT-reportaget om Sveriges största äldrevårdsbolag Carema. Företaget har snålat på allt - till och med blöjor och tvättlappar - för att i stället dela ut vinst till ägarna och bonus till de chefer som sparat mest.

Många av de äldre blev svårt sjuka, undernärda, fick amputera kroppsdelar. Flera dog i förtid, av skadorna.
I Sverige är den gamle inte riktigt längre en riktigt människa. Åldringen förvisas till en vrå på hemmet. Han/hon går till bords med andra åldringar som dreglar och spiller på sig.
Ut kommer man inte, för dörrarna är låsta och larmade och inte vill du väl snubbla i trappan och slå dig fördärvad och bli till mer besvär än du redan är?
Besvär, börda. När man hamnat på hemmet är man fortfarande människa, fast inte riktigt.
Man är just det jag skrev: besvär, börda, samhället till last. Personalen är i allmänhet vänlig och bra, i varje fall på de ställen jag besökt. Personalen gör sitt jobb. Det är bra.
Och anhöriga? På en avdelning med ett tiotal åldringar slog en sköterska fast:
- Så trevligt att ni kommer och tar hem henne på permis. Det gör ingen annan.
Det behöver givetvis inte vara likadant överallt, men jag misstänker att vi i Sverige i fruktansvärd utsträckning skuffar undan de äldre och sen förvarar dem i en särskilt sorts anstalter (kallade geriatrik) där de för all del får mat och vård, men framför allt hålls undan så att de inte är de levande - de riktigt levande - till besvär.
Jag bör kanske tillägga, för ordningens skull, att jag själv går på 79. Dock är jag ännu inte till (särskilt mycket) besvär och i Frankrike, där jag bor, är man betydligt mera tolerant mot gubb- och kärringjävlar...