Det här skrivs på Första Maj, arbetarnas dag.
Jag föddes i en arbetarfamilj; vi var stolta över att vara det. Farfar var stenhuggare och sjöman, men inte minst - har jag småningom förstått - en äventyrare. Han gick till fots från Nairobi till Kapstaden (städer jag besökt, fast per flyg). I Rhodesia hjälpte han till att hugga fundamentet till statyn över storkolonialisten (och svindlaren) Cecil Rhodes. I dag heter landet Zimbabwe och styrs av en viss Mugabe - om det blivit bättre eller sämre får ni avgöra själva.
Farsan föddes 1891, året efter de första Första Maj-demonstrationerna. Han och hans bröder blev alla stenhuggare i Söndrum utanför Halmstad, men pappa kom snart in i det som kom att kallas arbetarrörelsen. Han blev ombudsman och åkte land och rike omkring och förhandlade om löner och annat.
Som pensionär tog han fram hammaren igen - han trivdes bäst med att hugga i sten. (Själv har jag också ofta beskyllts för att hugga i sten, fast på ett mindre hedrande sätt.)
Arbetarrörelsen byggde det Sverige vi har, inget snack om saken. Ingen av De Stora Ledarna; Branting, Per Albin, Erlander eller Palme var särskilt mycket arbetare. De var politiker på heltid, ett slags funktionärer (som i Kina antagligen skulle kallats mandariner). Vad man ska kalla Mona Sahlin - utom skäligen misslyckad - vet jag inte. Och Juholt... låt mig bara säga att jag har mina aningar...
Arbetarrörelsen, mer och mer lika med funktionärerna i SAP och LO, segrade så in i helvete att de segrade ihjäl sig, fast på ett konstigt sätt.
Högern döpte om sig till Moderaterna och presenterade sig småningom som "det nya arbetarpartiet". Genialt, Reinfeldt, om det nu var Du.
Genialt att vända allting upp och ner så att svenskarna - som ju alla vill kallas arbetare - kunde rösta höger och uppleva det som vänster.
Ja, lite lagom vänster. I landet lagom är lagom bäst - och tror Du mig inte så kom ihåg att skatterna är så höga att mycket, mycket få kan sticka upp. Ordet jämlikhet hoppar osökt fram här.
Så dit kom vi. När farsan och förvisso morsan gick i demonstrationstågen skanderade de om att "kämpa för rättvisa, frihet och bröd!" Morsan var slaktardotter och kommunpolitiker. Hon sysslade inte minst med att hjälpa flickor som blivit på smällen så att de (ja, det var under krigsåren) fick tilldelning av mjölk och annat som var viktigt för babyn. Som motprestation fick de tala om vem som troligen var fadern - ofta verkligen inget nöje...
Sovjet, som farsan en gång beundrade, sprack och förvandlades från ett stort gangstervälde till ett betydligt mindre gangstervälde. Sverige förvandlades samtidigt från arbetar-rörelse till - vågar jag skriva det? - en form av tjänstemannastillestånd.
Vi fick (som jag redan nämnt) världshöga skatter och en heltäckande byråkrati, plus en ny underklass som vi kallar invandrare. Vi utvecklade ett häpnadsväckande mästerskap i att beskriva oss själva som bäst - alla politiker jag känner till går på den linjen, även om de som befinner sig i så kallad opposition tillägger att allting kan bli mycket, mycket bättre ändå.
Mycket, mycket bättre, fast helst utan alltför mycket förändring, för förändring är ju stökig och alls inte så lagom som ett lyckligt och välstyrt samhälle bör vara...
