Skriver ner några lösryckta krönikeord på baksidan av en skrynklig mobilräkning jag hittar långt ner i handväskans svarta hål. "Högt tempo, roligt och omväxlande jobb". Några käcka uppmaningar som "ta en sak i taget", "sov ordentligt" och "försök hitta balans". Tänker att jag ska skriva en peppande krönika till alla sönderstressade tjejer därute. Typ. Lite knep har jag trots allt plockat upp, som den prestationsprinsessa jag är. Duktig, glad ocheffektiv nästan jämt.

Jag måste förstås peppa - för jag kan väl ändå inte klaga, där jag står i min nyshoppade, gräddvita Acnetopp och stans mest slutsålda ankelboots och strax ska välkomna 700 glada Veckorevynläsare? Hyfsat glammigt "Sex and the city"-liv, drömjobb, 27 år, glatt leende, herregud, jag hinner ju till och med spela tennis. Så varför känns det ändå som att jag ibland håller på att explodera av alla måsten och borden?
Varför cyklade jag hem från jobbet häromveckan med gråten i halsen, för att jag kände att jag gjort en usel insats på mötet? Tänkte att nu lägger jag av, nu står jag inte ut med att vara perfekt längre.
Visst, jag fick beröm av chefen för min presentation, men var det verkligen riktat till mig?Eller till den där perfekta personen jag framställt mig som? Varför känner jag mig ibland så hopplöst otillräcklig att jag får ont i magen?

Smarta tips och tankeövningar har jag många - och jag sätter dem (någonstans i mitten) på min milslånga "att göra"-lista. "Borde göra"-listan är ännu längre. Borde strukturera jobbet bättre, borde planera mera, bli mer effektiv. Borde bli bättre på att säga nej, borde lära mig att vara tuffare i möten. Borde inte ta åt mig av dumma kommentarer om mina tjocka ben. Borde ändå bli lite smalare. Borde se sådär powerdressat snygg ut varje dag på jobbet (i stället för att dyka upp osminkad med mörka ringar och samma tröja som dagen innan).
Borde träna två gånger i veckan, minst. Borde ha tjejmiddag i helgen, borde samtidigt begrava mig i jobb och ägna hela söndagen åt att rensa min inbox. Borde slösa mindre pengar på latte, luncher, kläder ochjagvetintevad. Borde få bättre koll på min ekonomi, min framtid, mig själv, mitt liv...

Möter upp killen som kommer från jobbet, berättar att jag måste avverka invigningen snabbt eftersom jag ska hem och lämna en krönika. Frågar hur han haft det på jobbet, om han blev klar med det han skulle? "Helt okej, så klar jag kunde bli i dag", svarar han. "Good enough". Och där har vi det. Så enkelt, men ändå så svårt. De två magiska orden som killar ofta är så mycket bättre på: tillräckligt bra. Exakt det som alla prestationsprinsessor därute måste lära sig att nöja sig med ibland. Jag börjar här och nu med den här krönikan. Den är precis som jag. Inte perfekt från början till slut, men den duger.
Äsch, vissa delar är faktiskt jäkligt bra!