Det sägs att vi svenskar gillar att må lite dåligt.
Få länder i Europa har så regniga och kalla somrar som vi.
Om det någon gång är en solig sommar börjar vi genast oja oss för torka och risk för skogsbränder. När vi har jobbat hårt hela året får vi äntligen semester. Men i stället för att ta det lugnt sätter vi upp mål med allt som ska göras på sommarstugan eller tar på oss extrajobb (som att skriva krönikor varje vecka).
Det tydligaste tecknet på vår nationalkaraktäristiska masochism är vårt motionerande. I början av den här sommaren hade jag som mål att jogga varannan dag, men antagligen blir det inte mera än varannan vecka. Värst är när vi ska jämföra oss med andra och anmäler oss till olika tävlingar som vi sen plågar oss genom.

Själv har jag deltagit i den så kallade klassikern som innebär att man ska åka skidor 90 kilometer, cykla 30 mil, simma tre kilometer och springa tre mil. Utöver det har jag även åkt ytterligare några Vasalopp. Vid ett tillfälle åkte jag den vanliga tävlingen, annars har det varit öppet spår - eller "öppet sår" som vi kallade det. Vasaloppet är nio mil långt. Det är en lång sträcka även när man kör bil, men att hasa sig fram på skidor utan teknik är svårt att beskriva.
Att vara offentlig person är inte heller någon fördel om man inte har tränat ordentligt. Inför varje vätskekontroll kunde jag höra den käcka rösten i högtalaren "Här kommer Thomas Bodström först nu, och vi som trodde att han hade brutit."
Det enda jag kunde trösta mig med var att målgången i Mora i alla fall är vackrare i mörker än i dagsljus. Arrangörerna till nästa deltävling, Vansbrosimningen, var inte mera uppmuntrande. När vi hade simmat två kilometer fick jag höra att den stock som de hade låtit flyta med bara kom 45 sekunder efter.
Jobbigast av alla tävlingar är cykeltävlingen Vättern runt. Det enda positiva är att man av naturliga skäl inte sysselsätter sig med destruktiva tankar om att försöka gena.
För mig blev cykelloppet en mardröm.
Efter tvåhundra meter knäppte det till i mitt ena knä och sedan fick jag cykla utåt med det skadade knät de resterande 30 milen. Det enda som fick mig att fortsätta var devisen att hur trött man än är går det alltid att cykla ett tramptag till.
Det är inte många som har upplevt två solnedgångar på Vättern runt.
I samma lopp alltså.
Sista delen av klassikern är Lidingöloppet. Även här hade jag en sluttid som ger upphov till många förolämpade frågor om att jag måste ha tagit fel på en timme eller "Aha, du menar marathon, va?"
Patetiskt nog bestämde jag mig på en fest för att genomföra klassikern. Nu efteråt kan jag säga att den blev ett minne för livet - ett minne som jag önskar att jag kunde glömma.
Jag gjorde inte klassikern på grund av någon 40-årskris, däremot fick jag en 40-årskris av alla usla resultat.

För att vrida om kniven i oss alla som misslyckats läggs numera alla resultat ut på nätet redan timmarna efter att en tävling är avslutad. Då får man verkligen svart på vitt hur många som är bättre. Många som är betydligt äldre. Det här är dessutom
offentligt, vilket gör att alla människor i hela världen kan gå in och se hur dålig man har varit.
Själv har jag tröttnat på frågan hur det kommer sig att kungen kan åka Vasaloppet flera timmar fortare än jag. Förutom att jag också är imponerad över hans fantastiska tider i spåret har jag bara ett svar att ge: kungen har väl haft mera tid att träna.