"Darja kommer."
Benen gick som trumpinnar på oss barn i Solängen, vi sprang för glatta livet.
Den stora svarta schäferhunden älskade att jaga oss.
"Den vill bara leka", skrek någon från familjen Fredriksson.
Problemet var att vi inte ville leka med Darja.
Jag tyckte att det var ruskigt obehagligt att få en hund som var lika stor som jag själv hoppande rakt upp i ansiktet.
Konstigt nog var det ingen förälder som reagerade. Att min pappa inte sa något berodde nog på att offentlig-person-gör-bäst-i-att inte-bråka-för-då-kanske-någon-ringer-Expressen.
Trots att jag var livrädd för Darja ville jag också ha ett husdjur - eller kanske just därför. Det skulle dröja ända till jag själv fick familj. En dag åkte min dotter och jag iväg för att köpa en hamster, men kom hem med en kanin. Vi döpte den till Victoria. Det första den gjorde var att överfalla och antasta vår grannes lilla flickkanin. Efter att gjort en närmare kontroll av Victoria döpte vi om den till Victor.
Det är inte så där jättespännande att ha en kanin. Det mest spännande är att se om man blir biten.
Det näst mest dramatiska var förra året när den plötsligt fick massa sår och bölder uppe på huvudet och kring nosen. En kompis som är läkare gav den dödsdomen, berättade att det var cancer, och att det var vår skyldighet att minska lidandet.

Jag drog på det hela sommaren, men sista veckan tog jag ändå kontakt med en veterinär. Vi bestämde träff vid Rute kyrka, vilket jag inte såg som ett gott omen. Veterinären var nittio år och hade stor auktoritet efter att bland annat ha jobbat med kungens får.
Till min stora förvåning avfärdade han cancerdiagnosen utan hävdade att det måste vara fel på tänderna. Han tog fram en jättespruta, tryckte in den i Victor/Victoria, som sprattlade till och blev liggande livlös. Efter att ha kontrollerat tänderna ändrade han diagnosen till att den åt för mycket pellets och för lite grönsaker. Någon avlivning ville han inte veta av.
Med tanke på kaninens tillstånd undrade jag om det inte var en akademisk fråga. Efter trettio minuter låg den fortfarande som ett kattskinn i bakluckan och jag frågade försiktigt om han verkligen hade tagit rätt spruta eller om det var för hög dos.
Jodå, ingen fara, den skulle vakna på hemvägen och det gjorde den faktiskt. På Fåröfärjan kvicknade den till och började hoppa runt i bilen till min dotters stora glädje. Efter byte av kost försvann såren och bölderna och den är nu piggare - om än lika tråkig - än någonsin.

Lika tråkigt verkar det inte vara att ha en orm. Häromdagen hörde jag om en kvinna som hade en boaorm lös i sin lägenhet. Plötsligt hade den slutat äta men blev ändå större. När hon ringde terrariet på Skansen blev hon uppmanad att omedelbart lämna lägenheten. Ormens märkliga beteende berodde nämligen på att den förberedde sig på att äta upp henne. Kanske är historien för bra för att vara sann, men den duger säkert att skrämma barnen med om de skulle få för sig att vilja skaffa sig en orm.

Nu får de träffa andra djur ändå, ibland helt ofrivilligt. På stranden till exempel, där en del hundägare tycker det är helt okej att släppa lös sina hundar som springer runt och jagar barn, eftersom "den bara vill leka." Lyckligtvis är min fru på hugget och upplyser om hundförbud på allmänna badstränder, kopplingsförbud på sommaren med mera.
Själv sitter jag blickstilla bakom mina solglasögon och hejar i tystnad på min fru, eftersom offentlig-person-gör-bäst-i-att-inte-bråka-för-då-kanske-någon-ringer Expressen.