Det är en stor revansch för mig att få skriva sommarkrönikor i Expressen. Inte för att tidningen alltid beskriver mig på det sätt som jag skulle önska, det kan jag leva med. Utan för att jag på Expressen en gång hade ett av de många jobb som jag har fått sparken ifrån.
I början av åttiotalet arbetade jag på Expressen. Min uppgift var att ta emot samtal från tv-tittare och skriva ned deras åsikter om rätt låt vann melodifestivalen eller inte. Namn och yrke skulle finnas med under varje kommentar. Det var oerhört stressigt och jag hade uppenbara problem att skriva vem som hade ringt och vem som var artist.
Droppen blev när jag i en kommentar skrev att Jahn Teigen var bäst - undertecknad begravningsentreprenör Jahn Teigen.
Efter den fadäsen frågade inte Expressen efter mina tjänster längre.
Det här var inte första gången som jag hade problem med en arbetsgivare.
Varje gång jag cyklar förbi Sudersands badrestaurang här på Fårö, blir jag påmind om hur mitt första arbete slutade. Jag var 16 år och fick 16 kronor i timmen för att vara diskare. Redan efter fyra dagar fick jag sparken. Trots att jag hade jobbat mer än 11 timmar per dag var chefen allt annat än nöjd. Han ansåg att jag diskade för långsamt.
"Du har varit så jävla dålig att du inte ens får betalt." skrek han och jag fick nästan fly från restaurangen.
Den argsinta chefen hade nog räknat ut att jag inte var fackansluten. Han hade däremot inte förstått att jag ändå hade synnerligen bra relationer med facket.
Dagen därpå kom jag tillbaka till restaurangen med min pappa, som då var TCO-ordförande, och som med barsk röst förklarade mina rättigheter.
Chefen öppnade en skrivbordslåda, tog fram 700 kronor, som han sträckte över utan att titta på oss. Rättvisan hade segrat och jag hade på nära håll sett värdet av fackligt arbete.
Någon förlängning av jobbet som montör av gräsklippare i Sundbyberg blev det aldrig, inte heller som jultomte på McDonald's (efter en konflikt om det ingår i tomtens arbetsuppgifter att pressa sopor). Efter att ha stekt hamburgare på Clock på Hötorget i Stockholm skildes min chef Edward och jag med ömsesidig lättnad. En kort tid därefter hoppade jag av gymnasiet och flyttade till Göteborg. Jag sökte många jobb utan framgång. Till slut återstod bara Clock. Det tog emot, men jag skulle i alla fall slippa att jobba med Edward. Anställningsintervjun gick bra och jag fick börja redan nästa dag. Full av tillförsikt bytte jag om till den gulröda uniformen, stegade ut från omklädningsrummet, och gick korridoren upp mot köket.
Just där i den trånga korridoren mötte jag Edward.
Vi blev stående stirrande på varandra. Båda förbannade oturen att vi ovetande om varandra hade flyttat till Göteborg.
För att göra en lång historia kort kan jag säga att min anställning på Clock i Göteborg varade i tretton dagar.
Att få sparken är egentligen inte något att skoja om. Jag tyckte förstås inte heller att det var roligt, även om jag i dag ser vissa komiska inslag i det. Tyvärr tillhör inte detta bara min ungdomstid.
I september 2006 fick jag sluta ofrivilligt från mitt jobb som justitieminister. Det blev inte bättre av att det var sammanlagt 2 677 796 människor som gav mig sparken, däribland min egen brorsa och några av mina bästa kompisar.
Tills vidare får jag nöja mig med det förnyade förtroendet från Expressen.
Så länge det nu varar.
