KABUL. Den lilla flickan som trasats sönder av en självmordsbombare och som sluter sina ögon och gnyr, skulle kunna vara dotter till någon jag känner.
Numret i min telefonbok kan plötsligt vara utan mottagare, bortraderad av någon som tycker sig ha rätten att ta oskyldiga liv.
Så är det att leva i ett land drabbat av terror - du är ständigt redo för sorg.
Sverige har fått en svart glimt av något som är vardag i Afghanistan. Rädsla, fasa och människor som är beredda att döda oskyldiga för att få sin eller sin organisations röst hörd.
De svenska soldaterna lever förstås med det 100 procent eftersom de är en måltavla. Varje meter de rör sig utanför sin bas måste de vara beredda på en vägbomb eller självmordsbombare. Men krig mellan stridande parter är en sak. Grymt och blodigt, men inget någon kan bli förvånad över. Dåden som drabbar civila har däremot en annan dimension av ondska. Det är den som nu har kommit till Stockholm.
I går besökte jag ett akutsjukhus i Kabul som framför allt tar emot krigsskadade patienter. 60 procent av patienterna är barn. En fyraårig flicka hade fått splitter över hela kroppen efter en självmordsbombare. Hon gnydde konstant efter sin mamma som var borta, kanske död. När jag kom hem fick jag ett samtal från en afghansk kollega som berättade att en självmordsbombare hade tagit livet på femton civila personer i Helmand där han bor och att en annan person sprängt sig själv i den norra provinsen Kunduz.
Det är givetvis på många sätt en grym vardag som gör saker med mig och alla andra som lever med det. Framför allt är du ständigt beredd på att möta sorg och smärta. Men sen finns också paranoian. Som det fysiska rycket din kropp gör när det plötsligt smäller, för att sedan slappna av när man förstår att det var bara en port som slog igen. Eller klumpen av ångest när du sitter fast i trafiken och en stor konvoj med internationella trupper - måltavlan - passerar. Det liknar ingen annan ångest.
Men, det som förvånar mig allra mest, är faktiskt hur människan anpassar sig till situationen. Den största skillnaden med att leva i Sverige och i ett terrordrabbat land som Afghanistan är inte att du går runt och är rädd. Utan att du helt och hållet lever i nuet, eftersom framtiden är allt för långt borta.
Nu väntar en mörk tid hemma. Gatorna kommer att markeras av ett medvetande om att en ny ondska nått Sverige. Men min erfarenhet från Afghanistan säger att det också kommer dagar där nuet blir värdefullt. Livet är, trots allt, alltid starkare än döden.
