I det svenska ansvarsområdet har olika talibanfalanger tagit allt större makt de senaste åren. Strategiskt har de tagit byar under kontroll och sedan låtit deras makt växa utåt. Som en kräftsvulst, beskrev överste Gustaf Fahl det i går, vars mönster de svenska soldaterna försöker bryta. Men norr är inte bara krig. Fortfarande är de talibankontrollerade områdena begränsade och staden Mazar-i-Sharif är ännu en vänlig stad. Som på få andra platser går det att som västerlänning promenera runt, köpa en solmogen mango, sätta sig med benen i kors på en uteservering och äta kebab eller åka hem till en afghan och öppet dricka te i deras trädgård.
Jag tror inte det är något de svenska soldaterna sysslar med, men stämningen påverkar förstås även dem. Det är hoppfullt.

Men i dag avslöjar Expressens Micke Ölander att den svenska regeringen planerar att skicka specialstyrkan OMLT till södra Afghanistan tillsammans med de afghanska säkerhetsstyrkorna. Principen är vettig. Den internationella insatsens viktigaste uppgift just nu - och borde ha varit sedan 2001 - är att understödja de afghanska styrkorna. Om då enheten förflyttas till en annan provins är det självklart att mentorerna följer med.
Men med tanke på vilken landssorg som slår till när en svensk soldat stupar är jag rädd att beslutet kan sluta med landstrauma.

Jag har rest i nästan samtliga provinser i södra Afghanistan: Kandahar, Helmand, Nimroz och senast Khost som gränser till det drönbombade Waziristan. Ibland har jag rest med soldater men allra oftast på egen hand. Varje gång slår det mig hur annorlunda konflikten är där i jämförelse med norra Afghanistan. Klankulturen är starkare, den etniska fördelningen annorlunda och kriget så mycket mer närvarande. Att som västerlänning röra sig öppet är i dag inte tänkbart. Stödet för den internationella insatsen är extremt liten, även från dem som öppet förtrycks av talibaner, och folk är paralyserade av skräck. Och då har jag inte ens nämnt att det så gott som dagligen dör utländska soldater där. Mest amerikaner men även andra nationaliteter. Danmark som finns i södra Afghanistan har i förhållande till sin befolkning förlorat flest soldater. Men för att tala klarspråk är det inte något någon lägger märke till, förutom de allra närmsta kamraterna.
Flaggorna hänger ständigt på halv stång, det är omöjligt att hålla ordning på vem som avlidit senast.

Det är till den verkligheten som de svenska OMLT-soldaterna ska skickas tillsammans med sina afghanska säkerhetsstyrkor. Välkomna till ett annat Afghanistan. Ett betydligt blodigare Afghanistan.