Visst har ni tänkt på att vi är mitt i möjligheternas sommar. Val om ett par månader, och det har väl aldrig varit så osäkert vem som ska ta hem pokalen. Partierna kämpar om vår gunst.
Billigare städning, billigare badrumsreparationer, mer kärnkraft, mer betyg, dyrare bensin.
Det finns något för alla, men det finns mer för de högröstade än för dem som verkligen behöver politikernas hjälp.
Jag ska tipsa om en fråga som borde ha en central plats i valrörelsen, men som knappast kommer att få det.
Ett beslut som skulle visa att samhället står på en solidarisk grund och värnar om de svaga. Ett beslut som skulle visa att respekt för den vanliga människan är viktigare än att cynikerna får bygga på sitt bukfett.
Det är så enkelt. Förbjud de så kallade snabblånen eller sms-lånen, som de brukar kallas. Det är helt orimligt att några få hänsynslösa får utnyttja människor med svåra ekonomiska problem eller människor som inte riktigt förstår.
Sms-långivarna skor sig på ett ohederligt sätt, men med lagens stöd.
Det är faktiskt djupt ohederligt det de håller på med. För ett par månader sedan skrev konsumentverket till åklagaren och anmälde HTO Finansiering AB för ocker. Konsumentverket hade räknat ut att HTO:s effektiva ränta ligger mellan 42 000 procent och 75 000 procent beroende på hur stort lånet är.
Konsumentverket är minsann inte överdrifternas och de stora åthävornas myndighet, så jag tror att ni kan utgå från att siffrorna är korrekta även om de verkar orimliga.
Det här är förstås ett ovanligt exempel. En värsting! Enda nyttan HTO torde ha gjort är att de fått en myndighet att sprattla i gång och väcka tanken på ocker till liv.
Det är inte ovanligt att sms-skojarnas räntor ligger mellan några hundra och några tusen procent. Och värre än räntan är att det får pågå. Att vi inte skriker. Att det inte förbjuds. Faktiskt, att det inte är en politisk fråga av högsta dignitet. Tänk efter: 75 000 procent, och det är tillåtet.
Någonstans tror jag det beror på att vi som talar i medierna, och de som har de vassa pennorna, och de som står i talarstolarna inte behöver låna en eller ett par tusenlappar. Och om vi ändå lånar kan jag garantera att mer än fyra-fem procent skulle vi inte gå med på.
Ibland anar man också etablissemangets viskningar: "Är man så jävla dum får man väl skylla sig själv". Inget kan vara mer fel. Ingen är dum, men alla kanske inte förstår. De flesta förstår, men tvingas ändå in i en ohållbar situation för att slippa något ännu värre.
Ett dåligt lån för att täcka ett annat lika dåligt. En hyra som måste be-talas. Mat på bordet. Barnen kostar.
Sms-lånen diskuterades under Almedalsveckan, och jag hörde en tung politiker säga att man kan inte förbjuda sådana här lån och räntor. Det vore att begränsa människors personliga frihet.
Jojo, tala om att gömma sig bakom en ideologi för att slippa ta viktiga och riktiga - men svåra - beslut. Ingen politisk idé. Ingen ideologi, från den mörkaste blå till den djupaste röda, gillar räntor på tusentals procent. Ingen applåderar ocker eller cynism.
Inte nog med att sms-skojarna får härja fritt. De får samhällets hjälp också. Kronofogdens. Människor som lockats in i skuldfällan ska ju jagas och pinas också. Det gör kronofogden åt dem, och kronofogden betalar du och jag med våra skattepengar. I fjol fick kronofogden ta hand om drygt 46 000 nya sms-fall.
Ett enda klubbslag i riksdagen - och de är borta. Ingen skulle sakna dem.
