Stina Stoor

Kanske måste vi vara snällare mot oss själva, och med varandra?

Publicerad

Avslut.

”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972”. 

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda kyrkogård saknar namn, så i princip skulle mina nära och kära mycket väl kunna använda den texten, med några små ändringar (jag är ganska säker på att jag inte dog 1972!) när det någon gång blir min tur att inte längre skjuta upp.

Jo. Jag har svårt för avslut.

Av någon orsak blir alla mina renoveringsprojekt alltid bara NÄSTAN klara, och det där lilla sista kan saknas i flera år - eller kanske för alltid. Fönsterfoder saknas till exempel ännu på ett av våra tre fönster i vardagsrummet. De är tillsågade minsann, men inte uppspikade! Och jag vävde en trasmatta för sju somrar sedan som är färdig, förutom just kanten som ska dit med varptråd innan jag klipper loss och knyter fransar på. Jag inleder passionerat nya vänskaper, som jag, trots goda intentioner låter rinna ut i sanden… synd egentligen, ja. (Nästa gång jag kommer till stan SKA jag verkligen höra av mig så att vi kan ta den där koppen kaffe, det där glaset vin, den där promenaden, som blivit uppskjuten så länge nu, förlåt!)

Det samma gäller träningsprogram, språkkurser och ambitiösa självmordsförsök. Allt tappar fart och kommer av sig, innan målgång. För att inte tala om hur det ser ut med mina romanprojekt…

Det är konstigt, men det där som gör hela skillnaden, alltså avslutandet, hur kan just det vara så himla svårt när stordelen oftast går ganska hyggligt? 

Jag avskyr till och med att kramas hejdå. Sista kramen, sista ordet, sista spiken i kistan eller - i fönsterfodret - som det väl blir i just det här fallet nu.

Prokrastineringsproblematik, åh ja!

Fast jag har under sommaren börjat undra: Är det kanske bara så att det oavslutade grämer mig mer än allt det jag faktiskt avslutat? Att det uppskjutna snurrar runt i mitt huvud MER, helt enkelt?

Jag menar allt färdigt läggs ju åt sidan. Försvinner. Bockas av från listan och, ja. Blir borta. Det behöver inte ältas och bollas runt. Inte bäras mer.

Nej. Att-göra-listor där alla punkter blivit bockade av sparar jag helt enkelt aldrig!

 

LÄS MER: Jag skriver det här för att vi måste sluta skämmas

 

Under tiden tenderar våra små (och stora) misslyckanden att förfölja oss. Den där gången när man verkligen gjorde bort sig, den kommer man ihåg, men inte alla de andra gångerna när man inte gjorde det. (Oj vad jag har gjort bort mig ibland alltså!)

Jag föreställer mig att jag är en sådan som är hopplös och aldrig kan hålla en deadline, fastän jag med storslagen marginal hållit många fler nu än de jag misslyckats med att hålla. På något vis sitter ändå problembarnsstämpeln kvar, inbränd ända in i min märg: Jag är hopplös! Så typiskt mig va! Att misslyckas! Så.

Jag föreställer mig att jag är en sådan som är hopplös och aldrig kan hålla en deadline, skriver Stina Stoor.Foto: SANG TAN / AP

Och tyvärr är det minst lika svårt för omgivningen att förändra sin syn på någon, särskilt de vi haft i våra liv länge. För förändringar fortsätter ju att komma gradvis, medan föreställningar tenderar att bli förlegade, fixerade och frusna. 

”Jag vet minsann hurdan du är! Jojo minsann!” 

Men är det Så Sant som det är sagt?

Kanske måste vi vara snällare mot oss själva, och med varandra? Jag ska faktiskt försöka att börja älta mina bedrifter nu!

Och hade Fritiof Nilsson Piraten i verkligheten verkligen skjutit allt på morgondagen skulle ingen ha läst hans verk eller hört talas om honom heller, förstås.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag