Stina Stoor

Jag trodde på att sådana som jag var sämre

Publicerad

Jag bor i en by med totalt fyra invånare i Sveriges minsta kommun. Så är det. Och ja, vi ÄR alla släkt.

Expressen getinglogga
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det ger en viss smak i munnen, vissa bilder hos den man berättar det för. Fyra invånare, i skogen. Släkt. Inte en enda gatlampa på kilometer.

När det dessutom kommer fram att min sista (enda någonsin) avslutade utbildning är grundskolan, och att den klämdes jag ut ur med icke godkända betyg i bild, hemkunskap, idrott, elevens val och lite fler ämnen (hade man kunnat få underkänt i ämnet ”rast” hade jag fått det, dessutom, för rasterna var det värsta med alltihop!), och att engelska språket har jag i stort sett lärt mig från teven, dataspel, låttexter och fritt hända händelser utan nån ordning alls. Då, när det sipprar fram. DÅ får folk ju för sig ett och annat.

Och att jag behövt lära mig flå rävar och köra traktor men inte kan hantera tunnelbanespärrar riktigt än? DÅ framstår jag som en idiot?

Eller en främling.

Vad är främlingar egentligen? Är de kanske samma sak som idioter? När jag var liten brukade vi skratta åt folk från stan som inte begrep någonting, förstås. Men även åt människor från varmare länder som inte kunde gå på is (vilket de aldrig övat på). Jo. De nyanlända halkade ju så roligt! 

 

Någon borde ha lärt oss småglin veta hut. Men, så småningom, började jag konstigt nog själv försöka lära mig olika saker, som att veta hut, och vad det kunde betyda.

Jag upptäckte att världen var full av böcker. Tillslut tassade jag blygt bort till litteratur som jag kanske hellre hade ätit med sked. 

Jo. Jag hade nog velat bli matad, gullad och trugad som en liten baby (inte på riktigt alltså, det här är en metafor!), tryggt få lära mig de där nya bok-smakerna, och bli förvissad om de inte var farligare än morotspuré, egentligen. Lära, i en vis vaggande famn. Så. Snällt bara. Introduceras. 

Den möjligheten fanns inte.

Ingen talade om böcker eller författare. Det hörde till en annan värld. Det fanns en tröskel, i mig. En ganska hög. Så säker kände jag mig på att Jane Austen eller James Joyce, särskilt på engelska, var till för ”andra”, kanske ”finare”, människor. Jag var rädd att man skulle skratta åt mig i redan kassan om jag köpte eller lånade nåt sånt. Jag som inte ens tagit mig genom gymnasiet! Som om jag! 

Jo. Jag trodde på det. Att sådana som jag var sämre.

Någonstans ifrån måste jag ha fått det? Från vem eller vad? Jag kan inte minnas att någon någonsin sagt åt mig att viss litteratur var till för ANDRA bara.

Ingen har heller SAGT att sojalatte är förbjudet för en sån som mig, men jag inbillar mig att det känns i luften. Som om det skar sig på något sätt? Att det inte ”går ihop”, tja, ifall man någonsin kört traktor? Ja, jag är ännu lite dum!

Men det har hänt flera gånger sista året att nya bekanta säger sig vara förvånade, jo, förvånade över att jag är så ”normal” när man väl lär känna mig, att jag är en riktig och modern människa helt enkelt!

De hade ju väntat sig något helt annat?

Jo. Fördomar har vi allihopa.

Men jag förstår. Faktiskt. Jag har ju sagt att vi bara bor fyra i byn, att alla är släkt, och att nån gatubelysning, det har vi faktiskt inte…

Intressanta fakta: 

Medelinkomsten här i Bjurholm är 14 001 kronor i månaden, fjortontusen och en krona. Det är 48 procent lägre än genomsnittet i Sverige.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag