Andreas Ekström: Internet är fantastiskt - med egna hjärnan

Twingly bloggsök

Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger säger att skolböcker är onödiga. Plugga in är ute. Städa! Google finns ju! Det du inte vet kan du snabbt ta reda på! Låt någon annan ta hand om röran!
Har ni tänkt på att vi lever i storstädningarnas tid?
Prylar som samlar damm har gjort Tradera och Blocket till en tävling. Gamla böcker är däremot ofta svårsålda, för vem vill ha något så estetiskt störande som en bokhylla när man kan ha en vit vägg att projicera sin mindfulness på?
Det kulturella budskapet är tydligt: Vi behöver inte längre tyngas av sånt som tar plats. Inte i våra hyllor, inte i våra hjärnor. Allt finns att få tag på om vi skulle vilja.
Duktiga lärare säger nu dessutom att det alltid är viktigare att lära sig hur man söker kunskap än att kunna huvudstäder eller det periodiska systemet utantill.
Är det verkligen så? Inga undantag?
Det är bara i samarbete med den egna hjärnan som internet blir precis så fantastiskt som vi hoppas och vill. Utan hjärnans impulsrikedom blir datorns systematik inte mycket värd. Utan bred bildning vet du inte vad du ska googla på, och framför allt inte hur du ska värdera det du hittar.
Det är i mötet mellan dator och hjärna som magin uppstår.
Hjärnans hyperlänkar, som låter varje idé sticka iväg, sparas, kombineras till oändlighet, är beroende av att du har skaffat en karta.
Lägg till det ett par språk för att navigera den, och världen ligger för dina fötter.

När som helst - väck mig mitt i natten! - kan jag rabbla ändelser på franska verb som slutar på -er. (e, es, e, ons, ez, ent!)
Min fransklärare på högstadiet hette Eva Ljungren. Hon gav oss stenciler med ett enda syfte: Råplugg. Med särskild förtjusning minns jag den som hette "småord". Alla som har försökt sig på lite franska vet hur alla "och" och "men" och "hit" och "dit" ställer till det när de inte sitter perfekt.
Tack vare Evas pedagogik kunde jag snabbt komma vidare med självständigt sökande, och även om min franska i dag går på kryckor så vet jag att de grunder jag har fått skapar förståelse om språkliga sammanhang som jag annars inte hade haft en susning om.
Jag känner precis samma inför all kunskap som tycks meningslös på ytan, hopplöst uppstyckad: Den väntar. Den väntar på att komma till en nytta jag aldrig hade kunnat förutse.
Den är det bästa jag har. Ett ankare och ett segel på samma gång.
Och aldrig har det, tack vare internet, funnits lika många möjligheter att omsätta egna grunder till stora byggen som nu - i fördjupade kunskaper, i praktisk demokrati, i nördiga specialintressen och i vänskap.

På senare år har Eva Ljungren gjort en kokbok. Den är systematisk, oglamourös och konkret. Den bygger på klassiska skolideal om rätt balans mellan förkunskaper och egen kraft att leta vidare. Du får alla grunderna, men också en öppen dörr, en längtan efter att se mer. (Boken innehåller inte en enda bild.) Och även om Eva kanske inte avsåg det, så är den för mig ett manifest för framtidens pedagogik, där benhårda baskunskaper och internets tusen möjligheter går hand i hand.
Jag önskar att Arnold Schwarzenegger kunde läsa den. Han skulle fatta mer än han kan ana.
Andreas Ekström är kulturjournalist på Sydsvenskan i Malmö-Lund och bloggare på andreasekstrom.se.

Av Andreas Ekström
kulturen@expressen.se