Så vi packade bilen med lite kläder och mycket böcker och styrde bilen mot det heliga landet, Kosterarkipelagen, och för att vara mer exakt Sydkoster. Allt var sig likt vid ankomsten till Långegärde brygga, en massa folk som väntade på båten, cyklar och flakmoppar om vartannat, många okända ansikten och några jag kände igen, svenska och norska röster om vartannat.

Allt var som vanligt med andra ord, förutom att något inte stämde, ingenting jag tänkte på just då, det bara kändes annorlunda. Detta annorlunda skulle uppenbara sig de kommande dagarna. Det hade smugit sig in en katt bland hermelinerna.

Vi åt kräftor och räkor, torskrygg med smält smör och pepparrot medan fåglarna sjöng och solen försvann bakom Nordkoster. Det var afton lördagen den 9 juni och lyckligt ovetandes om den katastrof som drabbat ön gick jag till sängs med Jerusalem, en biografi, en tegelsten på 800 sidor av Simon Sebag Montefiore, en berättelse om en stad som varit belägrad, plundrad, förstörd och återuppbyggd, gång på gång i tusentals år.

Följande morgon träffar jag Jonas från Skaldjurscaféet utanför Ica-affären och nu går det upp för mig vad som är annorlunda. Heureka, han har en jävla hjälm på huvet, jag ser mig omkring och ser flera hjälmförsedda öbor som lite skamset tittar tillbaka. Det visar sig att polisen har börjat haffa flakmopedister på löpande band, 1 500 kr kostar det att köra utan hjälm och folks körkort ryker som fnöske i varenda buske längs grusvägarna mellan vattenhålen på ön.

Va fan, tänker jag, här har livet gått sin gilla gång i århundraden och plötsligt dyker det upp både uniformerade och civila goddagspiltar och ställer till ett helvete för folk. Ön är annekterad, under belägring, plötsligt kan man inte ta moppen till Sundet, ta en öl och snacka lite välbehövlig skit medan man njuter av solnedgången på uteserveringen, allt ska tas ifrån oss, allt som är heligt och gott och gör livet lite drägligare.

Inte nog med att man inte kan ta en öl längre, i sin olycka ska man också ha en hjälm på huvet också. Min gud, varför gör du detta mot människan.

På kvällen brottas jag vidare med tegelstenen om Jerusalem i sängen, när Mamlukernas kalifer styrde staden mellan 1200- och 1500-talet tvingades den judiska befolkningen bära gula turbaner, de kristna var tvungna att bära blå. Det kanske vore något för de makthavande på fastlandet att applicera på Koster, gula och blå hjälmar. Jag vet inte riktigt hur bara, kanske skulle de som ertappats med alkohol i blodet förses med gula hjälmar, de som klarar sig skulle få bära blå hjälmar. Detta skulle med tiden föra med sig så svåra motsättningar att militär till slut fick sättas in, folk och flakmoppar kunde med fördel sprängas i luften.

Mig kvittar det lika, jag tänker aldrig ta på nån hjälm, men å andra sidan är jag ju inte på ön så ofta. Att beslutsfattande poliser och politiker ska ha pottor på huvet anser jag dock vara på sin plats, fullpissade pottor.

Plura Jonsson