Bara namnet; Crucial.
Han är mitt finaste minne av Afrikas första fotbolls-VM. När vuvuzelas och Maradona gett oss fotbollsfebern i ett sönderpumpat propagandaevenemang som styrs av Fifa så har Crucial gett mig verkligheten... i en vinröd VW Polo med rätt rosslig växellåda och en AC som gett upp för längesen.
Det har varit en befrielse.
När jag, min kollega och partner in crime, Olof Lundh samt fotograf Magnus Andersson landar hemma i Sverige efter en månad så kan vi alla fall hävda att vi vet lite mer än att den nya VM-bollen är rund.
Tack vare Crucial.
Han är 35 år, tvåbarnspappa och tjänar sina pengar som chaufför i sitt eget lilla privatägda taxibolag i Johannesburg; oftast kör han utländska gäster till och från flygplatsen.
Han fyllde förresten 35 häromdagen och när vi frågade om han fått någon present så förklarade han att det hade han aldrig fått, den enda "present" han fick varenda år som barn var att hans mamma berättade att han var född på Moçambiques självständighetsdag. Det fick vara glädje nog.
Annars fick han mest stryk.
Crucial växte upp som det sjätte av åtta barn i Kwamhinga, 15 mil utanför Polokwane, i "homelands, en form av "reservat" som apartheidregimen tilldelade svarta under 50-talet.
Han delade rum med sina fyra bröder, de sov på golvet med stenhårda bamburör som underlägg och de somnade vid åttatiden på kvällen för då blev det mörkt och elektricitet var en utopi. Så snart solen gått upp fick han valla familjens boskap - pappan var träslöjdslärare, hade viss status och därför en del djur - till betesmarker bortom bergen.
När Crucial kom hem var det dags att gå till skolan men först fick han - stryk.
Av pappan, sina äldre bröder eller av mamman, hon var värst; hade en läderpiska.
Anledningen kunde vara att han gått för långsamt, att alla djuren inte var med tillbaka i rätt tid eller bara för att han skulle ha stryk, tuktas lite.
I dag är Crucial, likt sin Nelson Mandela, förlåtande och menar att "du kan alltid fråga dina föräldrar varför de gjorde så, men du får aldrig höja din hand mot dom".
När Crucial träffar sin farsa så måste han fortfarande ta honom i hand och sitta på ett avstånd av tre meter för att visa sin respekt.
Crucial är en fantastisk berättare, han målar med palettens alla färger när han i någon sorts kärleksförklaring till oss berättar hur han gärna hade slaktat oss en tjur genom att binda fast huvudet och hugga EN gång på en dödande punkt vid nacken.
"Ni skulle få grilla tjuren som ni vill", sa han och vi tackade tafatt för omtanken.
Vi åkte från den ena bortskämda fotbollsdivan till den andra, till Pretoria, på skakiga vägar mot Rustenburg och eviga svängar runt Johannesburg, vi glömde för stunden bort resultat, floskler, direktsändningar: vi lyssnade på Crucial, vi fick perspektiv och jag kände att jag aldrig har rätt att klaga över vad som har varit.
Men jag vet inte. Mycket kan vi ställas till svars för, men vi kan aldrig hjälpa att vi är födda där vi är födda och även om jag hade önskat Crucial så mycket mer än vetskapen om att den 26 juni är Moçambiques självständighetsdag så blev han mest lycklig över att vi just den dagen ville lyssna, fråga och skämta lite tillsammans på vägarna i den vinröda Polon.
Han sa att "ni får mig att känna mig som en person, inte bara en taxichaufför".
Det var ord som fick mig att må mycket bättre, trots allt.
Patrick Ekwall
