När jag kommer till min plats, som heter 5G, sitter det redan en distingerad äldre man i den ställbara fåtöljen vid sidan om och läser ur en Malcolm Caldwell, han är solbränd, grått hår som är välfriserat i sidobena, lila v-ringad lammullströja...
Han tittar lite slött på mig när jag säger "hello there", nickar utan att säga något, men inga ord behövs för det är klart att han tänker att "vad fan gör han här?".
Jag åker bissniss.
Min tv-kollegor från England gör alltid det som en förmån efter 30- 40 dagar arbetsdagar i rad, men jag gör det bara när jag har lyckats skrapa ihop tillräckligt med olika bonuspoäng för uppgradering.
Jag är en sketen reservbusinesskille.
Den lila v-ringade lammullströjan med sidobena har redan dragit på sig de blå stödstrumpor som du får i den behändiga lilla blå businesslådan och han känner sig bekväm med fåtöljens alla hundratals funktioner, han är liksom ett med sin fönsterfåtölj och när jag sitter och fumlar som en oskuld för att lyfta upp fotstödet så vet jag att den lila v-ringade lammullströjan ser allt detta bakom sin bok och sitter och hånler i mjugg.
Han sitter likt en befälhavare över ett kryssningsfartyg i sin stol och han är för stor för att ens titta åt någon som har halkat in i de finare salongerna på simpla bonuspoäng.
Hade han varit 40-50 år yngre hade han kunnat säga "jag äger dig". Nu säger han ingenting. Det räcker så, jag förstår - I am not worthy.
Hela businessavdelningen på KLM-flighten från Kapstaden till Amsterdam rymmer 25 personer.
Alla ser ungefär lika likgiltiga ut när de sitter där och läppjar på sin små glas champagne före takeoff men ingen lurar mig, JAG VET att de tänker likadant när de ser sig omkring och falskt småler: hur fan har han råd att sitta här?!!
Det kostar minst 30000 kronor att åka framför skynket från Kapstaden till Amsterdam. Enkel resa.
Efter snabb överläggning plockar jag ett tiotal som tillhör samma kategori som lammullströjan; några likasinnade företagsledare i grått hår som kan sina stödstrumpor, två- tre nyrika multimediasnubbar i 30-årsåldern med Paul Smith-stuket, en svensk kille i färgglatt som checkade in med Louis Vuittons väskserie, en ryss och ett indiskt förmöget par.
För dem är bissniss vardag.
De vill helst leva helt för sig själva i den här världen men ibland tvingas de leva med att en och annan okvalificerad ramlar in.
Det lyser rookie över en lite väl högljudd snubbe snett vid sidan om 5G som nyfiket och glatt går igenom den blå lådan som förutom stödstrumpor innehåller en penna, engångstandborste med minitandkräm, sovskydd för ögonen, öronproppar och ett cerat med rosa stift.
Stämningen blir lite som i SJ:s tysta vagnar; himlande ögon, tunga suckar, men inget säger ett ljud för det behövs inte.
Hur fan hade de råd att åka här? Bland hermelinerna.
Ingen vill ha oss här.
Vi kan inte föra oss i salongen, vi förstår inte, vi samlar inte på KLM:s numrerade kollektion med typiska holländska businessklass-hus med sprit i, det finns en vet jag nu, jag har hus nummer 68. Vi läser inte The Economist, vi har inte lila v-ringade lammullströjor.
Nästa gång vet de att vi sitter där bak, i apklass med medhavd vattenflaska och köper inplastade stenhårda ciabattas med trist ost och med en röd paprikabit som lite piff.
Vi är inte värda mer. Vi är inte bissniss. Vi har fan inte råd.
PATRICK EKWALL
