På Facebook har den svenska sommaren slagit ut i sin mest praktfulla blom.
I statusraderna rapporterar människor om rosévinsdrickande på nyinoljade trädäck, barn som lärt sig simma och magiska solnedgångar.
The sun always shines on tv och på Facebook är allt så vackert.
Jodå, solen skiner även utanför vårt oputsade fönster, men jag orkar inte med den. Inte i dag. Jag orkar inte torka upp alla brödsmulor som ligger överallt, orkar inte gräva mig igenom högen av ren tvätt i källaren, orkar inte tänka logiskt och packa för en massa veckor i stugan, orkar inte.
Orkar inte duscha, orkar inte hitta på en krönika, orkar inte skriva den, orkar inte försöka undvika att se den i tidningen när den väl är klar.

Orkar inte packa in barnen i bilen, orkar inte se ett Happy Meal utan att kräkas, orkar inte köra i fyra timmar och samtidigt zappa fram och tillbaka mellan olika barnlåtar - i synnerhet orkar jag inte höra "Sudda, sudda bort din sura min", vilken mina barn tyvärr inte insett är världens vidrigaste låt, alla kategorier.
Orkar inte tänka igenom vilka kylvaror vi behöver till frukost och köpa detta i Filipstad, orkar inte bära in alla saker i stugan, orkar inte upptäcka att bredbandsmodemet som vi köpt ändå inte funkar, orkar inte.

Jag har en stor, äcklig gråtklump i halsen, men jag orkar inte ta reda på hur den hamnade där eller vad den vill mig utan sväljer i stället hårt några gånger och går ner i källaren. Tror inte att barnen ser tårarna.
Allt blir så uppenbart på sommaren, så nära, så ohyggligt påtagligt. Känslorna, myggbetten, faktumet att det inte blev så mycket med projektet "Beach 2010" och insikten om hur fult det är med kort klänning till osolade ben. Ingenstans finns att fly. De där benen följer ju med oavsett om jag sätter mig ensam på ett plan till Australien.
Försöker tänka så kallade positiva tankar medan jag viker badlakan med Barbie-tryck och små badbyxor. Tänker att jag ska ha blommiga träskor och ett käckt huckle runt huvudet och att jag ska säga ja till allt under hela semestern.
"Närvaro", mumlar jag för mig själv. "Närvaro."
"Ska vi bygga en koja i skogen?"
"Javisst!"
"Kan du putta på mig i Tarzan-gungan?"
"Så länge du vill, raring!"
"Kronprinsessan Victoria och prins Daniel ska gifta sig, förstår du. Kan du vara präst?"
"Gud, ja!"

Jag bestämmer mig för att försöka komponera nya snitsiga grillmiddagar - inte köra på majs och halloumi som tillbehör varje kväll - för man får det minsann inte dugg roligare än man gör sig och att min man och jag ska inte vara sura på varandra i flera dygn på grund av någon skitsak.
Inser lite irriterat att jag inte kan skriva en krönika om det här (i så fall skulle ju åtminstone en plikt vara ur världen) men då skulle folk tro att jag både är galen och otacksam. Och det är jag inte. Det här handlar om något annat.
I stället går jag in på Facebook och skriver i min egen statusrad: "Orkar inget. Vill inget."
Någonstans måste man i alla fall kunna vara lite uppriktig. Även på sommaren.